Hoppa till innehåll

Antinitus dras in av Läkemedelsverket

Läkemedelsverket är kontrollmyndighet för medicinsk tekniska produkter, däremot gör myndigheten inte några kontroller innan produkterna – som undergår CE-märkning – släpps ut på marknaden. Den 29 oktober meddelade myndigheten att plåstret Antinitus beläggs med saluförbud mot vite om 170 000 kronor då påståendena om dess effekter inte kunnat visats i inkomna underlag.

Bolaget Antinitus AB, ett dotterbolag till Sensori AB – med identiska befattningshavare, säljer ett plåster som via Fourier-transformering av ljus över ett raster ska behandla tinnitus. Peter Åhnblad har skrivit tre artiklar i International Tinnitus Journal – en pilotstudie, en klinisk studie, och en översiktsartikel.

I pilotstudien redovisas 10 av 12 patienter, där 5 rapporteras som responders då studien avslutades vid 3 veckor och ytterligare 4 rapporteras som responders vid uppföljning efter 7 veckor. Ett mycket udda upplägg…

I den kliniska, placebo-kontrollerade, studien på 82 patienter (varav hälften fått placebobehandling) visade 30% responders för aktiv behandling jämfört med 10% i placebogruppen 4 veckor efter avslutad behandling. Alla mätpunkter baseras på subjektiva upplevelser i frågeformulär eller VAS-skalor. I denna studie påpekar man att ingen signifikant skillnad mellan grupperna sågs då behandlingen avslutades efter 3 veckor. Igen, ett mycket udda upplägg…

I översiktsartikeln refereras två grundläggande arbeten kring utvärdering av kliniska studier – de av Evidence-based medicine group (publicerat 1992 i JAMA 268: 2420 – citerat utan årtal), och principerna kring GRADE-värdering (i en reference utan vidare hänvisning till källa) – som om de stödjer framlagda data. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle accepteras i en tidskrift med högre kvalitet än International Tinnitus Journal som i första hand verkar vara en lokal brasiliansk tidskrift med en mycket blygsam så kallad impact factor långt under 1. Här hänvisas förutom till pilotstudien och den kraftigt underdimensionerade placebo-kontrollerade studien till en tredje studie. Konstigt nog är denna tredje studie pulbicerad i en översiktsartikel som i sig publicerades 8 år innan pilotstudien (allt i enlighet med referensföringen)…

Analysguiden hos Aktiespararna har rapporterat att Sensori AB planerar att överklaga Läkemedelsverkets beslut. Man får hoppas att de har mer att komma med än de tre publikationerna som nämner plåstret Antinitus…

Annonser

Skrämselpropagande eller kvalitetsmedvetenhet?

På sin hemsida svt.se rapporteras om det du ”inte vet om vintillverkning”, och även om jag ännu inte sett programmet man länkar till då länken inte fungerar undrar jag vad målsättningen egentligen är. Jag har heller inte läst journalisten Mats-Eric Nilsson bok som tycks utgöra någon form av grund för reportaget.

Jag dricker vin och fascineras av variationen i smak och upplevelse beroende på druva, typ och geografiskt ursprung. Jag är ingen stereotyp ”vinsnobb” – jag lägger inte på minnet exakt lokalitet av vingårdar, har en halvprincipiell ekonomisk gräns för en flaska runt 200 kronor, bryr mig mer om det biologiska ursprunget än om enskilda vintages – men jag har genomfört en och annan vinprovning med kunniga sommelierer och deltagit i seminarier om produktion och kvalitet i vin.

I texten lyfter man fram vad man anser är upplysningar som inte ger konsumenten tillräckliga valmöjligheter, men helt utan relation till varför en tillsats (i detta fall MCR), industrijäst eller process (såsom användning av gelatin vid klarifiering) används i produktionen. I det första fallet talar man inte ens om vad MCR är annat än att det rör sig om ett sötningsmedel… Är detta konsumentupplysning eller skrämselpropaganda? Särskilt när man kritiserar Systembolaget för att inte ange vilka produkter i sortimentet som utgör ”naturvin” blir det svårt att bedöma bevekelsegrunderna för journalist Ericsson eller Jan Bertoft som uttalar sig i egenskap av generalsekreterare för Sveriges Konsumenter (en organisation jag inte heller har koll på).

För vilket är konsumentens huvudmål med att få en innehållsförteckning för ett livsmedel? Och vad är det egentligen som är relevant?

Den första frågan relaterar för mig som legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal till risk, och såväl alkoholhalt (den absolut största hälsorisken med vin och andra alkoholdrycker!) som kända allergener (i fallet vin i princip uteslutande användningen av sulfiter som inte ens är en klassisk allergen utan ger icke-immunologiska överkänslighetsreaktioner!) måste anges på vin! Och för livsmedel generellt saknas krav på angivandet av ett flertal allergener fortfarande – saker såsom lök och selleri kan enkelt döljas under ingrediensbeteckningen ”kryddor” utan att orsaka något regelbrott…

När det gäller sötningsmedel finns en del regleringar om vad som måste anges- såsom innehåll av acesulfam-K i dess egenskap av fenylalaninkälla – medan andra utan problem kan deklareras som sötningsmedel. Och vad är egentligen MCR? Jo en koncentrerad form av druvmust – juice avsedd för alkoholtillverkning där man minskat vattenmängden, exv. avdunstning eller omvänd osmos. Inget annat än en vindruveprodukt tillsätts alltså vid användning av MCR, något som skiljer sig från den klassiska processen chaptalisering där socker, vanligen rörsocker, tillsätts för att erhålla den avsedda produkten i norra Frankrike, Tyskland och USA. Tillsatsen av socker är också vanligen en förutsättning för att producera champagne och andra kolsyreinnehålande viner – är det också en brist i konsumentupplysningen? Tillsatsen förväntas ju huvudsakligen bidra till kolsyra, vilket helt saknar näringsinnehåll…

Klarering är en process där i första hand utfällda garvämnen silas bort genom att hälla vinet över ett absorberande material. Detta kan utgöras av äggvita, gelatin eller till och med lera, men innehållet av detta silmaterial i slutprodukten blir obetydligt om något. Ur konsumentperspektivet uppstår frågan om det är relevant att ange huruvida man har använt silduk eller metallfilter för att separera musten från fruktresterna också? Jag har oftast respekt för de som etiskt vill undvika animalieprodukter i produktionen av konsumtionsvaror, men valet ligger på konsumenten inte producenten – även om det kan vara en marknadsfördel för producenten att påtala att inga animalieprodukter använts. Behövs dock generella regleringar för traditionella produkter? I Sverige är det olagligt att påstå att ett livsmedel är glutenfritt om det inte motsvarande produkter förväntas innehålla gluten – det räknas som otillbörlig marknadsföring. Är det inte rimligt att samma princip fortsätter gälla för vin? Klareringsmaterialet ska inte finnas kvar i relevanta mängder i produkten, och jag har svårt att se någon producent som inte kontrollerar för detta då det anses vara en kvalitetsbrist…

Vad gäller naturviner och användningen av industrijäst uppstår också frågan – vilket krav kan jag som konsument (eller producent för den delen) utkräva vad gäller en reproducerbar produkt? I Sverige dricker vi idag mer ”industriviner” för att vi tycker de smakar ”rätt” varje gång vi köper flaskan än enskilda vingårdars produkter med angiven årgång vilket inkluderar all den  biologiska och kemiska variation man får på grund av ekologiska variationer mellan vinskördar. Det är alltså en fråga om uppfattad kvalitet! I ett naturvin extremis låter man vildjäst ansvara för fermenteringen, vilket betyder att produkten kan skilja sig enormt från ett år till ett annat – och risken att man får en produkt som betraktas ha ”defekter” är inte helt osannolik. Ska vi applicera samma krav på surdegsbröd?

För min del har konsumenten ett ansvar för att ta reda på vilka produkter som uppfyller ens personliga kvalitetskrav eller etiska överväganden – finns det en efterfrågan kommer det finnas producenter – men om kvalitet efterfrågas är det konstigt att utmåla processer som utvecklats under åtminstone det senaste århundradet som ”livsmedelsfusk”…

”End of days” för brittisk homeopati?

Storbritannien brukar av homeopater konstigt nog framhållas som ett föredöme och ett bevis för homeopatins effektivitet eftersom det har ersatts inom NHS (National Health Service). Detta trots att Royal London Homoeopathic Hospital som grundades 1849 redan 2010 blev Royal London Hospital for Integrated Medicine – möjligen som en konsekvens efter den mer eller mindre första stora nationella evidensvärderingen av homeopatisk behandling som kom samma år : House of Commons Science and Technology Committee, Evidence Check 2: Homeopathy.  Och redan då hade två av fem homeopatiska kliniker redan lagts ned… Antalet homeopatiska recept inom NHS har minskat stadigt i England sedan 1997 (med hela 97%), i Wales sedan 2002 (98%) och samma trend ses i Skottland som dock samlar in sin data på ett annat sätt (totalt en minskning med 71% sedan redovisningsåret som startade 2005) – datan redovisas samlat av the Nightingale Collaboration.

Förra året genomförde NHS England en konsultation om behandlingar man inte längre ansåg var hälsoekonomiskt försvarbara (bloggat om här) – som inkluderade bland annat homeopati, och beslutet att rekommendera att inte längre finansiera homeopati stod fast efter remissomgången. Detta ledda till att British Homeopathic Association (BHA) krävde en juridisk översyn över beslutet och avgörandet publicerades den 5 juni utan att BHA fick gehör för sin klagan. NHS England är alltså i sin fulla rätt att rekommendera att homeopati inte längre ska ersättas inom NHS eftersom effekten inte står i relation till kostnaden!

Redan i mars i år meddelade Royal London Hospital for Integrated Medicine att man inte längre kommer att ersätta homeopatisk behandling, och den 7 augusti meddelade den sista engelska tillhandahållaren av homeopati inom NHS (Bristol – vars homeopatiska sjukhus lades ned 2015) att man kommer sluta finansiera homeopatisk vård! Kostnaden uppskattas till totalt 109 476 pund under 2017.

Nu är bara frågan – kommer Skottland att följa efter? Sedan en vecka är det endast här NHS fortfarande finansierar homeopati…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vidarklinikens styrelse förstår fortfarande inte…

Vidarkliniken håller på att omformas till Vidar Rehab i vad jag antar är en förhoppning om att återgå till den tysta tillvaron som åtnjöts innan EU-domstolen fastställde att antroposofiska preparat som används som läkemedel omfattas av läkemedelsdirektivet och således att det svenska undantaget för medlen använda vid Vidarkliniken var olagligt. Detta undantag upphörde den 1 juli i år genom ikraftträdandet av ändringar i Läkemedelslagen (2015:315) – trots detta skriver Styrelsen för Stiftelsen Vidarkliniken på sin nya hemsida:

Förlängt försäljningstillstånd för antroposofiska läkemedel

Redan 2014 i och med publikationen av Läkemedelsverkets rapport huruvida artikel 16.2 skulle kunna inkorporeras i den svenska läkemedelslagstiftningen stod det klart att den svenska antroposofins högborg fullständigt saknade regulatorisk kompetens på läkemedelsområdet. En kompetensbrist som de trots upprepade påpekanden i exv. debattartiklar på dagensmedicin.se och i DN inte verkar vara intresserade av att skaffa sig. Eller handlar det om en medveten retorisk strategi?

Kort och konsist handlar artikel 16.2 i läkemedelsdirektivet om att medlemsstater inom EU har möjlighet att nationellt ge försäljningstillstånd till homeopatiska läkemedel med angivande av indikation och i andra beredningsformer än perorala eller topikala preparat utan understödjande kliniska studier av effekt och säkerhet. Sverige har inga sådana nationella undantag. Med ledning av att EU-domstolen fastslagit att antroposofiska medel beredda enligt homeopatisk metod och som förekommer i adekvat erkända homeopatiska referensverk regulatoriskt ska ses som homeopatiska läkemedel har Vidarklinikens företrädare argumenterat att alla antroposofiska medel borde gå att få försäljningstillstånd enligt artikel 16.2. Något sådant stöd finns inte i direktivet och någon politisk vilja i den svenska riksdagen att formulera sådana nationella lagar tycks också saknas eftersom artikel 16.2 inte utnyttjats och läkemedelslagens undantagsparagraf för Vidarklinikens användning av preparat från Weleda och Wala alltså nu har strukits i lagstiftningen.

Precis som 1992 när växtbaserade naturmedel inkorporerades i den dåvarande läkemedelslagen har dock de antroposofiska medlen en övergångsperiod där de har möjligheten att ansöka om erhållande av försäljningstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. En sådan ansökan för vart och ett av de läkemedel Weleda och andra tillverkare vill sälja i Sverige måste ha inkommit till Läkemedelsverket senast under 2019 annars är försäljningen olaglig. För preparat där en ansökan inkommit gäller att försäljning får förekomma tills medlen fått försäljningstillstånd eller avvisats – en process som Läkemedelsverket har fått till 2021 att hinna med. I dagsläget finns alltså inget formellt försäljningstillstånd för andra antroposofiska medel än de som idag är godkända eller registrerade som växtbaserade läkemedel (exv. Helixor och Iscador) eller traditionella växtbaserade läkemedel (såsom Vitadoron). För de antroposofiska medel som bygger på djur och mineraler aktualiseras frågan om den svenska lagstiftningen om naturläkemedel kan användas? Helt klart är i alla fall att företagen sannolikt inte har något att hämta hos Vidarkliniken om de behöver hjälp att ansöka om försäljningstillstånd…

Vad vet schimpanser?

Jestanes vad det är svårt att hålla igång en blogg när man inte har krav eller planerar för att skriva… Inget inlägg sedan mars – inte undra på att man aldrig bygger upp någon större läsekrets!

Idag skriver Kalle Sundin på Aftonbladets ledarsida under rubriken ”Schimpanser vet mer om vaccin än svenskar”. Det är ett viktigt inlägg som dock enbart är retorik, och retorik som delvis skadar allmänhetens kunskap kring vetenskapsteori. Det är retoriskt lätt att ta till den typ av argumentum ad verecundiam som Sundin ägnar sig åt i sin text, men som varken bidrar till kunskapsbas eller förståelse. Argumentum ad verecundiam handlar om att man sätter tilltro till en utsaga på grund av från vem den kommer i större utsträckning än vad den faktiskt handlar om. Ett tydligt exempel är den så kallade nobelsjukan, där uttalanden av de som erhållit ett eller flera nobelpris värderas högre än dess faktiska innehåll. Detta omfattar teorin om att vitamin C är svaret för mänsklighetens sjukdomar, framför allt cancer, eftersom Linus Pauling (den ende individ som erhållit två odelade nobelpris) påstod detta innan han dog i sviterna av prostatacancer; eller att Luc Montagnier (som delade ett halvt nobelpris med Françoise Barré-Sinoussi för upptäckten av humant immunbrist-virus) hittat förklaringen till att homeopati fungerar i de elektromagnetiska signaler man anser sig ha detekterat i utspädningar av DNA från bakterier – något han själv inte påstått i den (mest sannolikt via vanity press) publicerade artikeln i alla fall….

Kalle Sundin hänvisar till ett uttalande från Hans Rosling (1948–2017), en hjälte inom epidemiologi, om hans fråga om hur många som vaccineras mot mässling. Vad Sundin dock antingen misstar eller förvränger är Roslings exempel. Rosling ställde frågan:

Hur många av världens barn vaccineras mot mässlingen?

Han angav tre alternativ och fann att (enligt Sundins citat) svenskarna bara angav rätt alternativ i 5% av svaren. Detta kontrasterade Rosling mot att slumpen, illustrerad av valen hos schimpanser, borde ge en korrekt svarsfrekvens på 33% (alltså en tredjedel för de som anser sig något dyskalkyliska). Detta beskriver Karl Sundin som att svenskar vet mindre än schimpanser om vaccinering, något som han förstärker i sin sista mening: ”Förhoppningsvis är vi snart bättre informerade än schimpanserna.” Men Sundin borde veta bättre!

Schimpanserna är varken bättre informerade om vaccination eller vet mer om företeelsen än svenskarna – även om det är ett effektivt retoriskt grepp. Tyvärr vet svenskarna sannolikt lika mycket om retorik som de vet om vaccination… Semantiskt brukar man dela upp begreppet vet i kunskap respektive färdighet. En uppdelning som ofta varken gör till eller från när det gäller betydelsetolkningen hos allmänheten, men för den som vill argumentera utifrån ett mer vetenskapligt perspektiv är både A och O. Schimpanserna i Roslings exempel saknar fullständigt kunskap, såväl rättfärdigad som baserad på förutfattade åsikter, och skall alltså anses representera färdigheten att (som grupp betraktat) helt slumpmässigt välja mellan tre olika alternativ. Till skillnad från dessa primater har svenskarna större eller mindre kunskap om hälsotillståndet i världen och väljer utifrån fakta eller förutfattade meningar andelen barn som vaccineras mot mässlingen. I Roslings exempel – att svenskarna i större utsträckning än schimpanserna/slumpen gissar fel – handlar det alltså om att vi som kollektiv använder oss av bristfällig kunskap om hur många barn som skyddas mot morbilliviruset genom vaccination när vi uppskattar företeelsens betydelse. Det handlar inte om att schimpanserna vet bättre än oss – det handlar om att de inte har någon intelligensinvestering i frågan eftersom virussjukdomen tycks vara fullständigt specifik för släktet Homo.

Kan du skilja fakta från semantik i detta blogginlägg?

Icke-kopplade referenser

Montagnier L, Aïssa J, Ferris S, Montagnier J-L, Lavallée C (2009)Electromagnetic signals are produced by aqueous nanostructures derived from bacterial DNA sequences. Interdiscip Sci Comput Life Sci 1: 81–90.

 

 

Jesper Rönndahl förlorar min respekt

Jag hade inte mycket till övers för det första avsnittet av Svenska nyheter när jag såg det på SVT Play – högljutt och inte alls i linje med min egen humor. Det är okej i sig, jag kan ju utan problem låta bli att titta men jag kan ju också ha fel och tittade därför på ytterligare ett avsnitt nummer tre. Det skulle jag inte ha gjort…

I halva programmet underhåller Jesper Rönndahl genom att lägga ut orden om kronisk smärta och medicinsk cannabis. Nu hävdar han i och för sig att han ”vill vara supertydlig: legalisering av marijuana för nöjeskull, det är en helt annan fråga” men resten av de 14 minutrarna får mig verkligen att undra hur han egentligen tänkt.

Ståuppkomikern (som han definieras av svenska Wikipedia) hävdar utan att tveka att ”forskning visar bortom varje tvivel att medicinsk cannabis kan vara jätteeffektivt vid kronisk smärta” och slänger i väg två välvalda videocitat – seniorprofessorn i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet Fred Nyberg och läkaren Claes Hultling. Efter att ha lyssnat till dessa båda herrar i andra sammanhang där samma fråga behandlats undrar jag vad de tycker om Jespers underhållning.

Hans följer upp med att ägna flera minuter åt att skämta om riksdagsledamoten Lena Emilsson (s) genom att leverera repliken  ”svenska staten hatar medicinsk marijuana så mycket att den hellre vill att folk blir heroinister [slow clap]”, eftersom man erbjuder det potentiellt beroendeframkallande metadon till smärtpatienter. Jesper förklarar också att ” jag förstår faktiskt att hon har svårt att göra distinktionen mellan medicinsk användning och missbruk, för Lena har nämligen tidigare arbetat som tulltjänsteman”. Jag ser inte alls humorn här, men definitivt att Jesper Rönndahl inte har djupare kunskaper i smärtmedicinering, vilket gör att man verkligen ifrågasätter om Jesper tycker att medicinsk cannabis och nöjesmarijuana är ”en helt annan fråga”. Vad vill han egentligen genom att på detta sätt skämta om medicinsk cannabis?

Jesper går sedan vidare med att föra fram oinitierade påståenden om licensförskrivning av samma typ som vi nyligen sett i kommentarsfälten på Läkemedelsvärlden när de rapporterade om Läkemedelsverkets resultat att thyroideapreparat beställda över nätet kan innehålla potentiellt skadliga nivåer hormon eller inga alls. Licensförskrivning tas till när tillverkaren av en produkt som faller under läkemedelslagen inte har försäljningstillstånd på den svenska marknaden. Detta kan i sig ha olika orsaker – exempelvis att risk-vs-nytta-profilen inte är tillräckligt klarlagd, eller att bolaget helt enkelt inte anser det vara värt besväret att få läkemedlet godkänt i Sverige av ekonomiska skäl. Så hur ser då situationen ut för medicinsk cannabis – jo trots vad Jesper implicerat så vet vi inte hur risk-nytta-profilen ser ut! Det saknas fortfarande studier över vilken den effektiva dosen är med minimala biverkningar och vilka patientgrupper som faktisk kan hjälpas tillbaka på samma sätt som fallet Andreas Thörn. Något som brukar påpekas av såväl Fred Nyberg som Claes Hultling och en avgörande orsak till att den senare initierat just studier för att ta reda på detta.

Intentionen i Jespers val av ämne går mig fullständigt förbi och avsaknaden av all balans (vilket naturligtvis kan vara en konsekvens av humorformatet) gör att man undrar var i debatten han står eller om det bara är ointresse eller möjligheten av avsluta programmet med en rad anusrelaterade skämt om Lena Emilsson som gör att han väljer att låna sin röst till frågan. En tidigare På spåret-vinnare har här förlorat all min tidigare respekt.

En stjärna i d-vitamindebatten

Det är inte lätt att förmedla vetenskapliga resultat till de som inte är skolade i vetenskapliga metoder och teorier, men vissa kan göra det tillsynes enkelt! En av dem är Amina Manzoor som när detta skrivs är medicinjournalist på Dagens Nyheter.

Första gången jag stötte på hennes namn var när hon fortfarande arbetade på Läkemedelsvärlden. Det var också där hon hamnade i rampljuset genom att skriva om vacciner och vaccinering. Men som sagt sedan dess har hon gått vidare och hamnat på DN där hennes arbete breddats något och verkar producera en stadig ström av ”myth busting”. Jag har haft svårt att hitta sakfel och logiska kullerbyttor i hennes redaktionella texter – vilket alltid är trevligt – men hennes ämnesval gör att hon har hamnat i svaromål med diverse fundamentalistiska redaktörer på den mer okonventionella sidan av fakta (exv. NewsVoice och vaccin.me), och det är inte alltid jag tycker hon håller lika hög klass i dessa diskussioner. Det kan dock ursäktas eftersom jag har en stor förståelse för den frustration som kan uppkomma i diskussion med dylika åsiktsmaskiner.

I dessa influensatider har en av hennes artiklar, som tydligen publicerades redan i september förra året, återanvänts på dn.se – ”Det här vet vi om D-vitamin” (i alla fall har jag inte sett den förrän nu). Detta vitamin, som ur födointagsperspektiv kanske egentligen borde betraktas som en grupp av provitaminer, anses av många hälsodebattörer vara den ultimata lösningen på den moderna ohälsan. Men stödet för dess förträfflighet är tämligen svagt, och Amina är duktig på att förklara varför vitaminets påstådda effekter på immunförsvar och cancer än så länge är skakiga. Det är oomtvisteligt att vitamin D är nödvändigt för en god benhälsa och andra kalciumrelaterade fysiologiska processer, men erfarenheterna baseras huvudsakligen på faktiska bristtillstånd. Och här ligger lite av problemet i denna debatt – var ska man dra gränsen för detta bristtillstånd när det inte föreligger rakit eller osteomalaci?

Vi vet att risken för dessa skelettsjukdomar föreligger vid serumkoncentrationer under 25 nmol/liter och att nivåer över 125 nmol/liter kan ge negativa effekter. Optimala nivåer brukar anges till >50 nmol/liter eller 75 nmol/liter, men många inom den mer okonventionella sektorn anser att detta är för lågt. Det är också omtvistat hur väl dessa serumkoncentrationer avspeglar den biologiska relevansen eftersom steroider (även om d-vitaminanalogerna formellt är sekosteroider) utövar sin effekt via receptorer som fungerar som genreglerare i cellkärnan. Och eftersom vitaminet är fettlösligt finns en lagringskapacitet i kroppen som har en möjlighet att buffra tillfälliga eller säsongsberoende nedgångar i bildning eller intag av vitamin D.

Jag personligen tror inte att särskilt många svenskar som äter en varierad kost med ägg, kött och mjölkprodukter riskerar brist eller långa perioder med suboptimala serumkoncentrationer. Särskilt inte om man även har ett fysiskt aktivt liv under sommarmånaderna. Men jag inväntar med spänning den studie som Amina hänvisar till i slutet av sin artikel där en större population jämförs under längre tid med avseende på hälsoutfall för vitamin D vs omega-3 vs placebo – kanske kommer vi när resultaten publiceras få en större förståelse för d-vitaminets roll under ”real world conditions”… Till dess kan jag bara uppmuntra Amina att fortsätta med arbetet – det finns i alla fall en läsare som hittills uppskattat dina insatser storligen.