Skip to content

Homeopater skriver öppet brev

Det är svårt att skilja på vetenskaplig argumentation och emotionella åsikter. Ingenting gör det klarare än sex undertecknare av ett öppet brev till Kungliga Vetenskapsakademien. Jag återger här detta brev och infogar mina kommentarer (varning för lång post).

KVA bryter mot vetenskaplig objektivitet

Då Kungliga Vetenskapsakademin KVA anordnar en föreläsning om ett vetenskapligt ämne, som vi anser att homeopati är, bör man hålla sig till de spelregler som vetenskapsmän själva uppställt.

Har ägnat mig åt naturvetenskapligt forskningsarbete ur olika perspektiv men aldrig stött på några uppställda spelregler – var kan man hitta dem? Att homeopati är ett vetenskapligt ämne är en åsikt.

Kungliga Vetenskapsakademin är en mycket anrik institution och skall, som namnet anger, även sprida kunskap om vetenskapen och då menar man forskning som publiceras i vetenskapliga publikationer. Vanliga publikations-kriterier innefattar då att arbetet granskas av oberoende referenter eller av en opponent. Granskaren skall kontrollera om argumentationen är saklig.

Jag tillhör inte KVA och har inga åsikter och tämligen begränsade kunskaper kring deras syfte och arbetssätt. Jag förstår inte argumentationen kring publikationskriterier i kritiken av ett seminarium, och eftersom undertecknarna (även enligt egen uppgift) inte var närvarande kan de ju inte veta huruvida argumentationen var saklig.

Vetenskapen skall även vara objektiv!

Begreppet objektivitet (eller confirmability) brukar vanligen i vetenskapliga sammanhang definieras som att resultatet av en studie ska tolkas för vad det är och inte färgas av forskarens personliga värderingar eller förförståelse. Att studien redovisas utan särskilt motiv från forskarens sida och, i alla fall inom naturvetenskapen, att någon som reproducerar studien kommer fram till samma eller åtminstone ett mycket snarlikt resultat. Vi återkommer till detta längre ned…

Den 23/10 2017 inbjöd Kungliga Vetenskapsakademin till ett seminarium om homeopati där man mycket påtagligt åsidosätter reglerna för ett vetenskapligt seminarium.

Vilka är dessa regler som hänvisas till? Jag har deltagit vid många vetenskapliga seminarier, såväl arrangerade av enskilda forskningsavdelningar som stora internationella organisationer – vid inget tillfälle har jag delgivits specifika regler för deltagande. Jag har däremot hänvisats till att framföra mina personliga resultat och åsikter i form av postrar eller föredrag baserat på organisatörernas önskemål. Jag har personligen inte upplevt något fall där min vetenskapliga produktion helt har förkastats av organisatörerna, men det är sannolikt mer en fråga om tur och självkännedom än systematisk, vetenskaplig, bias

Då de flesta inom den medicinska kretsen vet att Dan Larhammar är en stark motståndare till allt vad alternativmedicin heter och framför allt mot homeopatin är det synnerligen oetiskt att inte inbjuda någon försvarare av den homeopatiska läkemetoden.

Denna åsikt får man ha (faktum är att jag till viss del delar den. Sannolikt inte som undertecknarna önskar dock).

Skall Kungliga Vetenskapsakademin ha ett seminarium i ett ämne, i detta fall homeopati, bör/skall man rimligtvis låta en i ämnet kunnig person, föreläsa.

Eftersom ingen av de undertecknande var närvarande har jag svårt att se hur de kunnat bedöma kunskapen hos deltagarna. Se vidare nedan om ”balans”…

Dan Larhammar har inte, oss veterligen, studerat vid någon homeopatisk skola och kan därför inte uppvisa examen i homeopati. Han har heller inte, såvitt vi vet, behandlat någon patient, vare sig med allopati eller homeopati.

Jag tror att dessa uppgifter stämmer. Å andra sidan finns ingen erkänd homeopatiexamen i vare sig Sverige eller centralt inom EU varför jag inte ser argumentet som riktigt sakligt. Se vidare kommentaren kring Robert Hahn nedan…

Dan Larhammar har sedan många år hävdat att homeopatisk medicin saknar effekt. Han har kallat homeopati för bluffmedicin.

Jag tror att även dessa uppgifter kan beläggas och dessa åsikter får Dan själv svara för.

Robert Hahn, forskningschef på Södertälje sjukhus, har gjort en mycket noggrann metaanalys av 230 vetenskapliga undersökningar av homeopatin och funnit att resultatet är dubbelt så bra som placebo.

Eftersom inga referenser angetts i detta öppna brev kommer jag anta att det rör sig om publikationen: Hahn (2013) Homeopathy: meta-analyses of pooled clinical data. Forschende Komplementärmedizin [Complementary Medicine Research] 20: 376-381.

Dock är detta enbart en argumentation kring olika meta-analyser där Hahn argumenterar att ”homeopatimotståndare” använder onödiga kvalitetsargument och udda statistiska metoder för att visa på homeopatins brist på relevanta effekter och inte en studie i sig. Hahn argumenterar att meta-analysen av Linde och medarbetare (1997) anger att odds ratio 2.45 till homeopatins fördel jämfört med placebo – men denna rör enbart 89 studier – och att detta inte motbevisats av exempelvis Edzard Ernst (om ni är obekanta med detta namn torde en enkel googling förklara varför han nämns). Noteras kan att Hahn i denna publikation anger att han ”has never practiced, received, or studied homeopathy” så varför är inte Robert Hahn diskvalificerad att uttala sig kring homeopati på samma sätt som Dan Larhammar (se ovan)?

Intressant är även att en nylig publikation av en meta-analys (Mathie et al. (2017) Randomised, double-blind, placebo-controlled trials of non-individualised homeopathic treatment: systematic review and meta-analysis. Systematic Reviews 6:#63) lämnar följande slutsats: The quality of the body of evidence is low. A meta-analysis of all extractable data leads to rejection of our null hypothesis, but analysis of a small sub-group of reliable evidence does not support that rejection.

Robert T Mathie (kommunicerande författare för studien) anger sin affiliering till Homeopathy Research Institute, London, UK, och om någon tvivlar måste slutsatsen de anger objektivt tolkas som att studierna som visar att homeopati är bättre än placebo är för små eller för dåliga för att visa något annat (dvs att homeopati är en placebobehandling). Du får själv bestämma vad denna slutsats (som många anslutna till objektiva forskningsinstitutioner redan kommit fram till) betyder.

Menar Kungliga Vetenskapsakademin att Robert Hahns metaanalys är fel? Om så är fallet ber vi vänligen att ni låter någon granska hans arbete och påtala vad som är fel!

Jag har angett söktermerna ”Robert Hahn” och ”homeopathy” eller ”homeopati” eller ”homoeopathy” i sökmotorerna GoogleScholar, PubMed och Science Direct utan att hitta någon annan publikation än den ovanstående (och en kommentar publicerad tillsammans med C-O Stiller). Menar de undertecknande att Robert Hahn har publicerat en meta-analys av 230 studier som inte har granskats av oberoende referenter eller en opponent? Hur ska detta i så fall ses i förhållande till övrig argumentation i det öppna brevet…

Oavsett vad en sådan granskning kommer fram till, hävdar vi att genom att inte inbjuda en företrädare för homeopatin så är inte Kungliga Vetenskapsakademin objektiv och handlingen anser vi även vara oetisk.

Min åsikt är att de undertecknande här blandar ihop en subjektiv tolkning av ”objetiv” och det i vetenskapliga sammanhang använda begreppet ”confirmability”. De tycks även blanda ihop ”objektivitet” med begreppet ”balans” men bör då närmare studera den vetenskapliga användningen kring begreppet ”falsk balans” (googla själva).

Vi vill även påpeka att edert val av nobelpristagaren år 2008, Luc Montagnier, säger: ”Jag kan inte säga att homeopatin har rätt i allt. Vad jag kan säga nu är att de kraftigt utspädda lösningarna, som används i homeopatin, är rätt. Kraftiga utspädningar av någonting är inte ingenting. De är vattenstrukturer som imiterar originalmolekylerna.”

Nu är det ju nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet som utser/väljer pristagare i medicin eller fysiologi och inte KVA, men… Montagnier får även som nobelpristagare ha personliga åsikter och hans nobelpris för den delade upptäckten av HIV som orsak till AIDS har ingenting med homeopati att göra. Ur ett vetenskapligt perspektiv har resultaten i den publikation som används som stöd för homeopatin (Montagnier, Aïssa, Ferris, Montagnier, Lavallée (2009) Electromagnetic signals are produced by aqueous nanostructures derived from bacterial DNA sequences. Interdisciplinary Sciences: Computational Life Sciences 1: 81–90) aldrig reproducerats i en publicerad studie trots att man talar om upprepade försök i flera push pieces, och publikationen – så vitt jag minns utan att försöka läsa den igen – nämner aldrig ordet ”homeopathy” (eller dess semantiska ortologer). Argumentet bör alltså föras till de logiska felslut som brukar benämnas argumentum ad verecundiam

Vi ser fram mot edert svar angående Robert Hahns metaanalys och vi vill även ha en förklaring till edert, i vårt tycke, mycket oetiska handlande.

Marina Szöges – Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati, SFVH

Margot Granvik – Klassiska Homeopaters yrkesförbund, KHY

Gunnar Jansson – Nordiska Akademin för klassisk homeopati, NAKH

Ingegerd Berggren – Nordiska Homeopatförbundet, NHF

Irén Svensson-Nylén – Svenska Homeopaters Riksförbund, SHR

Jessica Kann Wallin – KAM – Kommittén för Alternativ Medicin

Jag har vid flera tillfällen försökt kommentera på Marina Szöges publikationsplattform (dagenshomeopati.se – för den som är villig att titta själv) att det är skillnad på åsikter och fakta. Jag har föreslagit litteratur för att kunna argumentera från samma – vetenskapsfilosofiskt baserade – utgångspunkt. Jag har försökt få svar på sakfrågor. Ibland har mina kommentarer publicerats men sakfrågorna ignorerats, ibland har mina kommentarer aldrig publicerats, ibland har de publicerats i en form där argumenten censurerats så till den grad att sakfrågan inte ens framgår. Och jag har bemöts med frågan om varför jag ens kommenterar på sajten från andra kommentatorer…

Låt mig vara tydlig – min åsikt kring homeopati är:

  • Grundförutsättningarna inom homeopati saknar stöd i vad vi faktiskt vet om kemi, fysik och biologi. Principerna kring similia similibus curentur och att utspädning (”potentiering”) stärker effekten har aldrig vederlagts utanför ett homeopatiskt ramverk.
  • Orsaken till sjukdom i form av miasmer har övergetts inom den konventionella medicinen. För infektionssjukdomarna genom Kochs postulat och för många andra sjukdomar genom landvinningar inom molekylärbiologin och den kliniska kemin. Den homeopatiska definitionen av miasmer har aldrig kunnat beläggas utanför ett homeopatiskt ramverk.
  • När samma kvalitetskrav på kliniska prövningar som vi applicerar på den absoluta majoriteten av konventionella läkemedel används för att utvärdera homeopatiska medel är dessa inte bättre än placebo. Argumentet att placeboeffekter står i paritet till faktiska effekter av ett läkemedel har stora etiska betänkligheter som homeopater hittills inte bemött (eller ens tycks förstå – igen min åsikt).
  • Varje enskild patient har en rätt till autonomi – ett val kring vilken behandling som ska användas. Detta val är dock beroende av ett informerat samtycke där patient och behandlare har samma beslutsbas kring vad som förväntas av och vilka risker  som finns med att vidta eller låta bli en specifik behandling. Här saknar homeopatin fullständigt självinsikt (enligt min åsikt).
  • Den svenska läkemedelslagen, där homeopatiska preparat inte får säljas med påståenden om effekt eller indikationer, står helt i paritet med den ideologiska basen för homeopati. Den borde dock innefatta en nödvändighet för homeopater (och eventuella andra förordnare av homeopati) att informera om att ingen specifik homeopatisk behandling eller specifikt preparat har visats vara effektivt vid behandling på populationsnivå på det sätt konventionella läkemedel är eftersom behandlingen är ”holistisk” på individnivå. I klartext: som homeopatisk förskrivare gissar jag att denna behandling eventuellt kan hjälpa dig eftersom andra som har fått den med en sjukdomsbild som påminner om din inte har klagat.
  • Homeopati saknar kriterier för adverse events! Ingen homeopat har hittills för mig kunnat förklara när och på vilka grunder en homeopatisk behandling ska betraktas som misslyckad. I de fall-rapporter jag studerat och diskuterat med homeopater har svaret alltid utmynnat i att patienten inte tillräckligt detaljerat beskrivit sina besvär för att rätt homeopatiskt medel ska ha valts och applicerats.

Baserat på dessa punkter är min övertygelse att homeopati är ovetenskapligt tämligen fast, men jag kommer att överge denna ståndpunkt när reproducerade. objektiva (sensu konventionell medicin), baserade på samma premisser som för konventionella läkemedel, studier visar att ett (vilket som helst för vilken som helst indikation) homeopatiskt läkemedel har bättre effekt än placebo och acceptabla biverkningar. Och jag tycker att den svenska läkemedelslagstiftningen (som faktiskt inte kräver effekt – bara att fördelarna med att ge läkemedlet ska vara betydligt bättre än nackdelarna!) är värd att försvara i den form de har detta årsskifte mellan 2017 och 2018…

Annonser

Legitim legitimation

Jag var inte färdig apotekare när legitimationen för farmaceuter återinfördes. Och där och då förstod jag inte varför en legitimation för apotekare och receptarier behövdes. Nog borde en kvalitetsmedveten chef kunna avgöra om en anställd farmaceut utgjorde en fara för patientsäkerheten på apoteket – för det var där jag moloket såg min framtid: expeditionsmaskin bakom disken…

Idag har jag en lite annan syn, trots att jag inte satt min fot bakom expeditionsdisken på apoteket i min yrkeskarriär. Farmaceuten skaffar sig mer och mer en plats i hela läkemedelskedjan – från val av preparat, till användning och distribution. Jag tror fortfarande inte att legitimationen spelar någon som helst roll inom industrin, något som sannolikt är färgat av att mitt specialområde fortfarande är något de flesta farmacistudenter glömmer så snart tentamen är godkänd och att många andra yrkesgrupper är lika duktiga på läkemedelsutveckling som farmaceuterna. Att inom klinisk verksamhet ha möjligheten att verkställa ett yrkesförbud genom att dra in en legitimation är dock sannolikt en klar fördel (om vi bara kunde få en bra kvacksalverilag istället för en tandlös patientsäkerhetslag också…) – och är det inte i den riktningen vi går just nu? Däremot vill jag fortfarande hävda att det finns det en övertro på att legitimationer stärker en yrkesroll!

Se på lärarlegitimationen – idag saknas lärare eftersom kompetenta utbildare utan lärarexamen har en alldeles för lång väg att gå för att få legitimation (som disputerad är jag formellt kompetent för att undervisa på högskolan i vilket ämne en prefekt anser att jag kan, men det krävs ytterligare 1,5–2 års studier för att undervisa på högstadie- eller gymnasienivå). När blev det viktigare att ha en pedagogisk teori än reell kunskap att förmedla till eleverna? Och nu argumenteras för flera legitimationer där jag förutspår att praktiskt arbete kommer ersättas med teoretisk bas som på intet sett saknas i dagens verklighet – apotekstekniker och undersköterskor… För att inte tala om avarterna bland alla okonventionella terapiformer – vad tjänar patienten på att gå till en legitimerad homeopat när hela grunden för verksamheten är ovetenskaplig och obeprövad?

Jag tror att samhället behöver ”okvalificerade” arbetsuppgifter genomförda av dedikerade personer och jag har all respekt för såväl apotekstekniker som undersköterskor. Jag har träffat och arbetat med apotekstekniker som varit oslagbara i logistik och regulatoriska frågor kring läkemedelsdistribution. Och jag har mött undersköterskor vars empati och förmåga att lösa patienternas praktiska problem har gett mig en större tilltro till mänskligheten än många läkare. Jag tror dock inte att någon av yrkesrollerna kräver en legitimation!

Det är svårt att värdera ”okvalificerade” och ”kvalificerade” arbetsuppgifter, och det verkar finnas en alldeles för stark tilltro till att en legitimation innebär en löneförbättring… Visst måste det finnas en diskrepans mellan lönen för någon som sköter den ofta viktigaste basen i en verksamhet (att varor finns på rätt ställe och att patienter känner sig sedda) och den som varit tvungen att skaffa sig lån på >200 000 kr för att erhålla en legitimation. Men är inte risken med att införa ytterligare legitimationer bara att en brist i verksamheten blir ännu större? Såsom på lärarsidan…

Smart före socialt begåvad?

Idag kablas nyheten ut att barn som i årskurs 3, 6 och 9 bedöms som intelligenta baserat på enkätundersökningar har större framgång i arbetslivet även om de upplevs som socialt kompetenta. Är detta den intuitiva upprättelsen för en sådan som mig?

Jag mötte mina första motgångar vad gäller inlärning först på universitetet (jag var helt enkelt inte mogen för att själv ansvara för att sålla bland kraven på mina prestationer), men har under större delen av min uppväxt ifrågasatt min sociala kompetens. Jag upplever fortfarande att jag har svårt för sociala interaktioner, jag jobbar hårt i flyktiga kontakter för att uppfylla mina egna förväntningar på vad som är normalt, men måste nog erkänna vid det här laget att jag haft stor framgång (eller enbart tur!) i yrkeslivet.

Vad är egentligen framgång? Svaret på denna fråga är lika komplicerad som att försöka förklara skillnaden mellan kvantitativ och kvalitativ forskningsansats för någon som inte bryr sig om rationella invändningar mot deras favoritterapi på den okonventionella sidan av hälso- och sjukvård. Jag har inte läst Elias Johannessons avhandling (den verkar inte vara tillgänglig i Diva), men gissar att det rör sig om en kvalitativ ansats och en i grunden huvudsakligen intuitivt deskriptiv metodik. Detta gör att jag inte känner mig alls rättfärdigad, men ser fram emot att läsa avhandlingen för min egen intellektuella utvecklings skull!

Goda nyheter från England!

NHS England (dvs någon sorts motsvarighet till såväl landstingen som TLV i England) har precis skickat ut ett förslag över läkemedel som inte längre bör kunna förskrivas inom primärvården på remissrunda. Denna inskränkning i förskrivningen av 18 olika läkemedel eller läkemedelsgrupper förväntas spara över 136 miljoner pund (plus kostnaden för reserelaterade vaccineringar)! Anledningen till sparivern är att läkemedlen inte har visat en adekvat effekt eller att betydligt billigare alternativ med samma (eller bättre) effekt finns tillgängliga. Från ett svenskt perspektiv är det en del saker som sticker ut i denna sparplan.

  1. NHS England spenderar över 9 miljoner pund på ett läkemedel som drogs in i Storbritannien 2006! Det var i och för sig inte förrän 2011 de sista preparaten som innehöll dextropropoxifen avregistrerades i Sverige, men att licensförskrivning i Storbritannien av denna substans kostade skattebetalarna 9 miljoner pund förra året, 10 år efter att den dragits in från marknaden pga förgiftningsrisken, är udda…
  2. Britterna fick liniment-liknande produkter motsvarande TigerBalsam och Ormsalva utskrivna för över 4 miljoner pund trots att NICE (den brittiska motsvarigheten till SBU) och BNF (kan ses som en sorts kombination av FASS och Kloka Listan) slår fast att de saknar stöd för användning vid muskel- och ledsmärta.
  3. Engelsmännen hämtade ut liotyronin för nästan 35 miljoner pund 2016. I Sverige förskrivs detta sköldkörtelhormon istället för levotyroxin (kanske mer känt som Levaxin) till ca 1,7% av patienterna med hypotyreos — vi får hoppas att mönstret ser annorlunda ut i Storbritannien. Den brittiska sköldkörtelföreningen gick 2015 ut med ett sk position statement där de deklarerade att det inte finns något övertygande stöd för användningen av liotyronin i behandlingen av hypotyreos…
  4. Över 6 miljoner pund spenderades på omega3 produkter (såsom fiskolja) för att behandla vissa former av höga blodfetter och förhindra nya hjärtinfarkter hos drabbade. Detta till trots att NICE funnit att det saknas vetenskapligt stöd för dessa indikationer, likväl som för användningen vid icke-alkoholorsakad fettlever, multipel skleros eller vid sömnproblem hos barn och unga med autism.
  5. Man vill också förhindra recept på specifika läkemedelsformer av två läkemedel. För doxazosin (framför allt använt vid godartad prostataförstoring) anser man att det inte finns någon försvarbar nytta med att använda preparat med modifierad frisättning när priset jämförs med vanliga tabletter vilka visar samma kliniska effekt i studier – förmodat sparbeting nästan 8 miljoner pund. För ACE-hämmaren perindopril används samma resonemang när det gäller preparat innehållande det dyrare argininsaltet i jämförelse med det billigare erbuminsaltet – med en blygsam besparing om strax över 0,5 miljon pund. Det ur det svenska perspektivet intressanta i sammanhanget är att endast de (för NHS England) dyrare läkemedelsformerna finns till försäljning i Sverige…

Fler aspekter går naturligtvis att hitta bland de övriga åtta förslagen, men jag nöjer mig med att avsluta med det som blivit mest diskuterat i medierna: avskaffandet av användningen av homeopatiska läkemedel inom NHS England! Detta är det förslag som pratas om, men också det som kommer spara minst pengar — för trots att svenska homeopater brukar framhålla Storbritannien som ett föregångsland genom möjligheten att förskriva homeopatiska läkemedel i primärvården kostade dessa recept NHS England endast 92 412 pund under förra året. Denna kostnad är nu endast 10% av vad den var för 20 år sedan (med endast 4% av antalet recept jämfört med 1996)… Men visst är det bra att sätta ned foten och erkänna att slutsatsen från House of Commons Science and Technology Committee 2010 fortfarande gäller: användningen av homeopati är inte evidensbaserad och varje upplevd fördel för patienten kan härledas till placeboeffekter.

Grader i helvetet

Inom vetenskaplig rapportering är det allra värsta man kan göra att använda någon annans arbete utan att attribuera cred till upphovsforskaren – detta oavsett i vilken form man gör det; översättningar, användning i utbildningssyfte eller satirisering är dömt att fördömas av de peers som uppmärksammar saken. Men är det verkligen samma sak när det gäller Allsång på Skansen?

Jag erkänner att jag är otroligt svag för Shima Niavarani – inte för att jag på något sätt ägnar mig åt stalking, men i alla de sammanhang jag stött på henne, från Stockholms stadsteater till sommarpratare i P1, har jag funnit henne aktningsvärd (det kanske ligger i släkten – jag har ett liknande förhållande till brorsan Shebly efter hans Bagheera) – och detta gör att jag inte kan undra var gränsen går mellan tolkning och plagiat.

Enligt Aftonbladet är produktionen Allsång på Skansen skyldiga till plagiat av Stephen Sondheims musikal Company (dock inte boken av George Furth som ligger till grund för musikalen) i och med Shimas fejkade frieri. Att vart nummer i hela underhållningen genomförs utan erkännande till orginalartist, och att endast flyktig referens till upphovsmän görs i produktionens namn, förbises dock utan problem… Visst kan man moraliskt anse att ett falsk frieri är att klandra, men nog måste man väl kunna kräva av varje tittare på SVT att inse att det är underhållning det handlar om? För min del avslöjades spelet i och med Sanna Nielsens första ton…

Att jämställa detta med plagiat (så vitt jag vet har ingen gjort jämförelsen med vetenskaplig plagiering) är att vara något inskränkt i sitt följande av paradigmet ”sanning framför allt” – jag kan inte låta bli att undra om Tobbe Ek är ute i glashuset och vandrar (jag följer inte hans skriverier). Att göra en konstnärlig tolkning av ett annat konstnärligt verk är något helt annat än att plagiera ett vetenskapligt fynd! Och i denna relativismens tidevarv krävs att även kulturjournalister funderar över vilka växlar man väljer att dra över underhållningens innehåll.

Samvetsfrihet och arbetsgivarlojalitet

Barnmorskan Ellinor Grimmark med hjälp av sitt juridiska ombud, och diverse antiabortrörelser, driver frågan om svenska landstings rätt att stipulera arbetsuppgifter för sin personal till Europadomstolen och hävdar att nekad anställning strider mot hennes mänskliga rättighet till samvetsfrihet i enlighet med religionsutövning. Hur har man kunnat blanda ihop dessa frågor?

Jag har inga problem att förstå om man inte vill medverka vid aborter, kirurgisk antikonception eller skriva ut dagen-efter-piller av religiösa skäl. Men när blev det en mänsklig rättighet att få jobb hos en specifik arbetsgivare?

Enligt svensk lag har alla kvinnor rätt att fritt söka vård för abort (avbrytande av graviditet) fram till vecka 18 utan att bli ifrågasatta. Som yttersta huvudman för svensk vård och varandes statliga myndigheter ska landstingen/regionerna implementera denna lagstiftning. Normalt skulle jag anse att det är upp till en verksamhet att definiera sin omfattning, men det gäller inte landsting/regioner – de ska se till att sjukvården är likvärdig oavsett var i landet Sverige patienten befinner sig. Visst är inte detta alltid fallet i praktiken (se exemplevis tillgången till olika cancerbehandlingar), men frågan om samvetsfrihet blir sekundär här! Om landstinget/regionen anser att de inte kan garantera likvärdig vård om adekvat personal inte är villiga att genomföra alla arbetsuppgifter man är ålagd pga religiös tro måste detta vara ett av de undantag i Europakonventionen om mänskliga rättigheter som undanröjer diskriminering till fördel för skydd av folkhälsan.

Arbetsrättsligt är arbetsvägran ett av få självklara skäl till uppsägning från arbetsgivarsidan. Om en barnmorska alltså inte deklarerar att man kommer att vägra utföra vissa arbetsuppgifter och anställs inom landsting/region torde det vara små möjligheter att få behålla sin anställning när utövande av samvetsfrihet leder till arbetsvägran. Hur kan det då vara en mänsklig rättighet att inte sorteras bort redan innan anställning? Att vägra utföra arbetsuppgifter och därför nekas anställning är inte en diskrimineringsgrund! Hoppas jag verkligen… Men juridik är ju inte någon logisk vetenskap…

Att vara redaktör…

Efter att ha stött på publiceringen av en vida diskrediterad graf över mässlingsincidensen i Kanada mellan 1935 och 1983 på en annan sajt kommenterade jag med följande ”ovidkommande information”:

…anser du inte att det är ohederligt att redovisa en uppenbart felaktig graf? Har du ens använt länken du själv lägger ut? Klickar jag på grafen i länken och läser den hemsidan framgår att grafen inte tar hänsyn till ett informationsbortfall just under perioden då vaccinering infördes.

Dessutom innehöll kommentaren ”otrevliga personangrepp”:

Det här blir ett uppenbart fall av körsbärsplockning och att du inte ens tagit till dig information från den första hemsidan som bilden länkar till i länken du själv gett utan att kommentera sänker förtroendet för dig och [sajten] ytterligare.
Din argumentation blir bara sämre och sämre, men det är klart nöjer man sig med att vara profet i sin egen pulpet spelar det ju ingen roll vad andra tycker. Och jag lär väl inte passera genom granskningsfiltret denna gång heller.

Kommentaren passerade granskningsfiltret men censurerades – och visst är den näst sista meningen ett personangrepp, men den första halvan är en legitim åsikt och den andra halvan en konsekvensbeskrivning bäst beskriven av att kommentaren censurerades – inklusive de legitima frågorna om publiceringsetik och faktagranskning före publicering…

Jag har lämnat följande kommentar som dock sitter fast i moderering sedan den sista april:

Okej – jag plockar bort det jag kan tolka som ”otrevliga personangrepp” men vill ihärda med det som tydligen är ”ovidkommande information”: grafen du använder är sammanställd genom körsbärsplockade datapunkter i grundmaterialet vilket resulterar i en graf som inte avspeglar det faktiska förhållandet.

Utifrån detta faktum försöker jag omformulera mina frågor till dig som redaktör:
Är det inte oetiskt att publicera en graf som konstruerats enkom för att ge en bild av att stödja en åsikt när dess grunddata inte ger sådant stöd?

Att konstruera en dylik graf och publicera den i en vetenskaplig tidskrift skulle klassificeras som forskningsfusk och rendera ett tillbakadragande av artikeln när det framkommit. Hur kommer det sig att du tycker det är okej att publicera denna typ av felinformation på din egen sajt?

Du är enligt deras hemsida ordförande i Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati. Tycker du att produktionen av dylika grafer är förenligt med vetenskaplig verksamhet?

För alla som vill rita sin egen graf finns hela data-setet från 1924 till 2014 på den kanadensiska regeringens hemsida. Och den stora frågan kvarstår – hur bekämpar man lögner publicerade på nätet när publicisten inte ens är villig att diskutera sin publiceringsetik?