Hoppa till innehåll

DN Åsikt är ett gnällforum

DN har vanligen försökt profilera sig som högkvalitativ journalistik genom åren, så varför lanserade man DN Åsikt? Detta forum lanserades som en insändarsida för att bredda debatten och – uppenbarligen – för att sänka tröskeln i att ta sig in i DN jämfört med DN Debatt. Vad som har hänt är att det inte skiljer sig från vilken lokalinsändare som helst! Redaktionen för DN Åsikt agerar som vilken blaska som helst och publicerar allt som kan ge klick oavsett innehåll eller argumentativ sundhet. Det senaste exemplet är ”Cannabis bättre drog än alkohol” där argumenten faller fullständigt platt och avslöjar såväl okunskap från skribenten som ointresse från redaktionen.

Huvudargumenten skövdebon Victor Carlsson (han lämnar inte mer information än så) framför utgör bristfälliga analyser och/eller upprapningar av feldragna slutsatser från källor som vanligen associeras med marknadsliberala entreprenörer eller rena ‘stoners’.

  1. Den genomsnittliga alkoholkonsumtionen lyfts fram som ett enormt problem med lever- och hjärnskador och negativ inverkan på familjelivet. Jag bestrider inte att överdriven alkoholkonsumtion orsakar onödig skada, men argumentet att ”varje svensk dricker i genomsnitt 8,8 liter ren alkohol per år” faller platt när jämförelsen sedan är ”vilket motsvarar 342 burkar starköl” (eller motsvarande andelar andra alkoholdrycker). Victor missar här poängen med genomsnitt och jag misstänker att ytterst få skulle betrakta mindre än en burk starköl varje dag som ett problem och risken för lever- och hjärnskador om detta är det enda intaget är obefintlig.
  2. ”Dessa stora problem till trots har vi inga legala, ofarliga substitut för alkohol i Sverige. Därför tycker jag att cannabis bör legaliseras för privat bruk.” Är ett påstående som inte utgör annat än en ogrundad åsikt. Victor har än så länge inte visat någon som helst evidens för att cannabis är ofarligt, och är man det minsta insatt i cannabisanvändning ur ett folkhälsoperspektiv inser man att argumentet helt saknar teckning.
  3. Victor anför ”I själva verket har inte en enda person dött [pga överkonsumtion av cannabis] under bokförd historia.” vilket helt enkelt inte stämmer. Visst rör det sig om betydligt färre studier än för alkohol, men ska vi ignorera de som finns måste Victor revidera sina slutsatser om alkohol också. Det är svårt att värdera i vilken ordning riskfaktorer för överdödlighet uppstår, och när det gäller narkotika uppstår också problemet med rapporteringsbias. Att cannabis utgör en faktor för överdödlighet måste erkännas – i vilken utsträckning vet vi inte idag och den okunskapen är inte ett stöd för legalisering.
  4. Victor argumenterar emot användningen av alprazolam och hävdar att cannabis skulle kunna ersätta denna behandling. Visst har alprazolambehandling risker, men det i sig indikerar inte att cannabis är ofarligt. Victor överser med att beroendeproblematik är klart visat även för cannabis. Vilken evidens har han för att cannabis inte orsakar problemmissbruk hos populationen som hamnar i alprazolammissbruk?
  5. ”Kriminella gäng tjänar på att sälja cannabis.” Detta argument är intressant men måste ses ur perspektivet att samma aktörer tjänar också en hel del på fulsprit och smuggelcigaretter… Varför skulle den illegala cannabismarknaden kollapsa för att en legal sådan skapas?

Victor avslutar med sina ”tre starkaste argument”:

  1. ”Polisen skulle slippa slösa resurser på gängkriminalitet.” – hänvisning till punkt 5 ovan.
  2. ”Färre människor skulle bli beroende av medicinska droger som leder till sämre ekonomi för både individen och staten.” – det vet vi inte. Cannabis saknar inte beroendeproblematik och vad gäller narkotikarelaterade dödsfall är det en av de vanligaste rapporterade substanserna även om det mycket sällan anses vara den direkta dödsorsaken.
  3. ”Dödssiffror till följd av alkoholkonsumtion skulle minska när cannabis erbjuds som alternativ.” – det vet vi inte heller, och följer argumentationen för Victors argument 2 i än högre grad.

Victor anför alltså ”standardargumenten” för legalisering av cannabis, och likt de flesta sådana insändare saknas en djupare analys av såväl kunskapsläge som risker med en legalisering. Att DN Åsikt dessutom släpper igenom något med denna bristfälliga argumentation är ett tecken på anpassning till den ”sociala medier-marknaden” på bekostnad av journalistik – även om jag fortsätter min prenumeration på dn.se…

Exempel på referenser

Gupta, B. D., Jani, C. B., Shah, P. H. (2001). Fatal ‘Bhang’ Poisoning. Medicine, Science and the Law, 41(4), 349–352.

Bachs, L., Mørland, H. (2001). Acute cardiovascular fatalities following cannabis use. Forensic Science International, 124, 200–203.

Calabria, B., Degenhardt, L., Hall, W., Lynskey, M. (2010) Does cannabis use increase the risk of death? Systematic review ofepidemiological evidence on adverse effects of cannabis use. Drug and Alcohol Review, 29, 318–330.

Hartung, B., Kauferstein, S., Ritz-Timme, S., & Daldrup, T. (2014). Sudden unexpected death under acute influence of cannabis. Forensic Science International, 237, e11-e13.

Delaveris, G.J.M., Teige, B., Rogde, S. (2014) Non-natural manners of death among users of illicit drugs: substance findings. Forensic Science International, 238, 16–21.

Annonser

Mammas kramar

Vad är egentligen orsaken till beroende? Och skiljer sig opioidepidemin i USA från A-lagarna på torget? Det är inte lätt att avgöra för den som saknar djup insikt i beroendevård och narkotikapolitik – och jag saknar i stort båda… Så detta är funderingar från en tämligen naiv individ i sakfrågan.

Jag har precis tittat på SVT:s Vetenskapens värld ”Dödliga piller” (kan ses i ett halvår till) efter att ha noterat nyhetsrubriken ”Att injicera heroin är som att få en kram av mamma” på svt.se. Reportaget är tankeväckande på alla sätt, och jag ser med större tillförsikt på framtiden sedan flera indicier på en förändrad syn på behandlingen av missbrukare trätt fram i Sverige. SKL öppnar för att narkotika-användning kanske inte ska ses som ett brott i sig, inrättandet av sprututbyten tycks öka för att minska risken för spridning av exempelvis HIV och hepatit, naloxon tillhandahålls till närstående och den narkotikarelaterade dödligheten kanske har vänt från en toppnotering 2016.

Jag undrar dock om rapporteringen – hur långt får man gå i retoriken och rubriksättningen för att uppmärksamma ett problem? Jag har fått många kramar av mamma men aldrig känt mig lockad överhuvudtaget av heroin. Att denna kommentar i reportaget också fälls helt okommenterad, som i förbifarten, av Markus Heilig innan man klipper till avslutning gör att det känns inte helt bra… Men visst är det retoriskt bra! Och jag har full respekt för Markus Heilig och läste hans bok ”Alkohol, droger och hjärnan” med stor behållning, tro inget annat – men här är frågan om klippningen inte lite lurat honom på nyansering.

Vi är i dag rädda för att mammas kramar aldrig ska vara tillräckliga, men hur når vi fram till att det är okej att från tid till annan må dåligt? Även om mamma kramas varje dag innan vi går till skolan…

Tappat spåret…

Det är inte lätt när man både är något av en besserwisser och har svårt att släppa ett bildningsideal för public service. Har precis låtit mig underhållas av den andra semifinalen av ”På spåret” i Sveriges Television – eller i alla fall första halvan…

Mitt under första frågefilmen om Maputo irrar hjärnan iväg när flamboyanten flimrar förbi på skärmen. Efter att ha klurat ut Aspen, Colorado, redan på 10 poäng tack vare ledtråden Populus tremula är jag kvar i de botaniska tankegångarna och blir nästan exalterad när det visar sig att denna ärtväxt spelar delad huvudroll i frågan. Eller inte…

Filmen har genomgående visat exemplar av ett träd med röda, tydligt femtaliga blommor och parbladiga sammansatta blad, också kommer frågan: ”Maputo har flera olika smeknamn, och ett av de här smeknamnen kommer från det här trädet jag har bakom mig. Det är väldigt vanligt här, och min fråga till er är vad är det här för träd?” Men när vi återvänder till studion har det blivit små klotformiga gula blommor och hela lansettformig blad. Och inte blir det bättre när Fredrik Lindström vänligt säger att de accepterar såväl det latinska som svenska namnet på växten…

Låt oss bena ut mina invändningar. Det står utom allt tvivel att Maputo ibland kallas Acaciornas stad – men det är på grund av ett lokalt namn på en växt, acacia. Det är tyvärr ett namn som ur ett vetenskapligt perspektiv nästan orsakade kollaps inom den botaniska nomenklaturen för snart 15 år sedan! Och den fastlagda lösningen från 2011 betraktas fortfarande som något kontroversiell i vissa kretsar…

En acacia är en mer eller mindre trädformig ärtväxt som företrädesvis förknippas med savanner. I de allra flesta fallen har det gula, mer eller mindre klotformiga blommor som vanligen verkar bestå nästan uteslutande av ståndare. På svenska har vi ofta blandat ihop dem med mimosor i blomsterbutiken, då dessa också har gula, klotformiga blommor huvudsakligen bestående av ståndare. Det vetenskapliga släktet Acacia omfattar ett stort antal arter, och baserades tidigare på den av Linné beskrivna egyptiska acacian. Men när genetiska jämförelser gjordes kring det senaste millenieskiftet, stod det klart att alla dessa arter inte utgjorde en grupp som stammat från en och samma evolutionära anfader. Sålunda föreslog man, i enlighet med de regler för botaniska vetenskapliga namn man kommit överens om, att byta typart för släktet. Istället för den egyptiska acacian skulle man använda den australiensiska Acacia penninervis, eftersom denna ”retypifiering” skulle innebära att det vetenskapliga namnet Acacia även i fortsättningen skulle gälla för det största antalet arter inom släktet. De övriga evolutionära grupperna av acacior skulle få andra namn.

Nu avgörs sådana här frågor endast vart sjätte år, och även om förslaget att flytta ”ritningen” för en acacia från Afrika till Australien formellt fastslogs 2005, var det först 2011 som man lyckades genomdriva beslutet. Sålunda har ”På spåret” gjort flera misstag…

Växten man visar i frågefilmen är, på svenska, inte en acacia utan en flamboyant – eventuellt Delonix regia, som egentligen kommer från Madagaskar men som är ett omtyckt träd i stadplanteringar över hela tropikerna. Att Maputo på grund av dessa flamboyanter kallas för Acaciornas stad beror på att denna (eller andra närbesläktade och rödblommiga flamboyanter) på portugisiska ibland kallas acácia-rubra – röd acacia.

Och även om växten i studion möjligen är en Acacia, tillhör de vilda acaciorna från de afrikanska savannerna inte längre detta släkte. Den egyptiska acacian, som för en farmaceut bör kopplas samman med drogen gummi arabicum, förs numer till släkten Vachellia – så herr Lindström får skylla sina vetenskapliga felsteg på dålig research! Svaret på frågan är varken på svenska eller latin ACACIA…

Bland det bästa som hänt…

—är att det tydligen finns en gemensam plattform för diskussion om läkemedelsanvändning vad gäller förskrivare och utlämnare! Varför vet vi inte mer?

Mikael Hoffmann, chef för NEPI – Stiftelsen Nätverk för läkemedelsepidemiologibloggar i Läkemedelsvärlden (eller heter det numer lakemedelsvarlden.se?) om ROAr, ett samarbete mellan Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges farmaceuter samt Vårdförbundet med fokus på just läkemedelsanvändning av patienter (min tolkning).

Jag ser enorm potential! Fantastisk samverkan! Men varför avslutas inlägget med:

Du har kanske inte hört så mycket av oss? Det är inte heller meningen. Vi vill märkas genom faktisk förändring och i första hand synas genom våra organisationer.

Varför tar man inte ansvaret (vilket naturligtvis också ska lastas de involverade organisationerna, varav en jag är medlem i!) för aktuella frågeställningar och skaffar sig mandatet att verka genom att synas? Om nu farmaceuter och läkare exempelvis i princip är eniga om att generisk förskrivning skulle förbättra användningen av läkemedel – varför ryter man inte? Varför anamma Wallenbergarnas (släktens inte maträttem) sentens istället för att revolutionera debatten?

Min uppmaning till NEPI och de involverade professionella organisationerna blir följaktligen – ryt, RYT, RYT! I min naiva övertygelse gäller intentionerna och övervägandet den absoluta majoriteten av involverad, legitimerad personal – så RYT!

Antinitus dras in av Läkemedelsverket

Läkemedelsverket är kontrollmyndighet för medicinsk tekniska produkter, däremot gör myndigheten inte några kontroller innan produkterna – som undergår CE-märkning – släpps ut på marknaden. Den 29 oktober meddelade myndigheten att plåstret Antinitus beläggs med saluförbud mot vite om 170 000 kronor då påståendena om dess effekter inte kunnat visats i inkomna underlag.

Bolaget Antinitus AB, ett dotterbolag till Sensori AB – med identiska befattningshavare, säljer ett plåster som via Fourier-transformering av ljus över ett raster ska behandla tinnitus. Peter Åhnblad har skrivit tre artiklar i International Tinnitus Journal – en pilotstudie, en klinisk studie, och en översiktsartikel.

I pilotstudien redovisas 10 av 12 patienter, där 5 rapporteras som responders då studien avslutades vid 3 veckor och ytterligare 4 rapporteras som responders vid uppföljning efter 7 veckor. Ett mycket udda upplägg…

I den kliniska, placebo-kontrollerade, studien på 82 patienter (varav hälften fått placebobehandling) visade 30% responders för aktiv behandling jämfört med 10% i placebogruppen 4 veckor efter avslutad behandling. Alla mätpunkter baseras på subjektiva upplevelser i frågeformulär eller VAS-skalor. I denna studie påpekar man att ingen signifikant skillnad mellan grupperna sågs då behandlingen avslutades efter 3 veckor. Igen, ett mycket udda upplägg…

I översiktsartikeln refereras två grundläggande arbeten kring utvärdering av kliniska studier – de av Evidence-based medicine group (publicerat 1992 i JAMA 268: 2420 – citerat utan årtal), och principerna kring GRADE-värdering (i en reference utan vidare hänvisning till källa) – som om de stödjer framlagda data. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle accepteras i en tidskrift med högre kvalitet än International Tinnitus Journal som i första hand verkar vara en lokal brasiliansk tidskrift med en mycket blygsam så kallad impact factor långt under 1. Här hänvisas förutom till pilotstudien och den kraftigt underdimensionerade placebo-kontrollerade studien till en tredje studie. Konstigt nog är denna tredje studie pulbicerad i en översiktsartikel som i sig publicerades 8 år innan pilotstudien (allt i enlighet med referensföringen)…

Analysguiden hos Aktiespararna har rapporterat att Sensori AB planerar att överklaga Läkemedelsverkets beslut. Man får hoppas att de har mer att komma med än de tre publikationerna som nämner plåstret Antinitus…

Skrämselpropagande eller kvalitetsmedvetenhet?

På sin hemsida svt.se rapporteras om det du ”inte vet om vintillverkning”, och även om jag ännu inte sett programmet man länkar till då länken inte fungerar undrar jag vad målsättningen egentligen är. Jag har heller inte läst journalisten Mats-Eric Nilsson bok som tycks utgöra någon form av grund för reportaget.

Jag dricker vin och fascineras av variationen i smak och upplevelse beroende på druva, typ och geografiskt ursprung. Jag är ingen stereotyp ”vinsnobb” – jag lägger inte på minnet exakt lokalitet av vingårdar, har en halvprincipiell ekonomisk gräns för en flaska runt 200 kronor, bryr mig mer om det biologiska ursprunget än om enskilda vintages – men jag har genomfört en och annan vinprovning med kunniga sommelierer och deltagit i seminarier om produktion och kvalitet i vin.

I texten lyfter man fram vad man anser är upplysningar som inte ger konsumenten tillräckliga valmöjligheter, men helt utan relation till varför en tillsats (i detta fall MCR), industrijäst eller process (såsom användning av gelatin vid klarifiering) används i produktionen. I det första fallet talar man inte ens om vad MCR är annat än att det rör sig om ett sötningsmedel… Är detta konsumentupplysning eller skrämselpropaganda? Särskilt när man kritiserar Systembolaget för att inte ange vilka produkter i sortimentet som utgör ”naturvin” blir det svårt att bedöma bevekelsegrunderna för journalist Ericsson eller Jan Bertoft som uttalar sig i egenskap av generalsekreterare för Sveriges Konsumenter (en organisation jag inte heller har koll på).

För vilket är konsumentens huvudmål med att få en innehållsförteckning för ett livsmedel? Och vad är det egentligen som är relevant?

Den första frågan relaterar för mig som legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal till risk, och såväl alkoholhalt (den absolut största hälsorisken med vin och andra alkoholdrycker!) som kända allergener (i fallet vin i princip uteslutande användningen av sulfiter som inte ens är en klassisk allergen utan ger icke-immunologiska överkänslighetsreaktioner!) måste anges på vin! Och för livsmedel generellt saknas krav på angivandet av ett flertal allergener fortfarande – saker såsom lök och selleri kan enkelt döljas under ingrediensbeteckningen ”kryddor” utan att orsaka något regelbrott…

När det gäller sötningsmedel finns en del regleringar om vad som måste anges- såsom innehåll av acesulfam-K i dess egenskap av fenylalaninkälla – medan andra utan problem kan deklareras som sötningsmedel. Och vad är egentligen MCR? Jo en koncentrerad form av druvmust – juice avsedd för alkoholtillverkning där man minskat vattenmängden, exv. avdunstning eller omvänd osmos. Inget annat än en vindruveprodukt tillsätts alltså vid användning av MCR, något som skiljer sig från den klassiska processen chaptalisering där socker, vanligen rörsocker, tillsätts för att erhålla den avsedda produkten i norra Frankrike, Tyskland och USA. Tillsatsen av socker är också vanligen en förutsättning för att producera champagne och andra kolsyreinnehålande viner – är det också en brist i konsumentupplysningen? Tillsatsen förväntas ju huvudsakligen bidra till kolsyra, vilket helt saknar näringsinnehåll…

Klarering är en process där i första hand utfällda garvämnen silas bort genom att hälla vinet över ett absorberande material. Detta kan utgöras av äggvita, gelatin eller till och med lera, men innehållet av detta silmaterial i slutprodukten blir obetydligt om något. Ur konsumentperspektivet uppstår frågan om det är relevant att ange huruvida man har använt silduk eller metallfilter för att separera musten från fruktresterna också? Jag har oftast respekt för de som etiskt vill undvika animalieprodukter i produktionen av konsumtionsvaror, men valet ligger på konsumenten inte producenten – även om det kan vara en marknadsfördel för producenten att påtala att inga animalieprodukter använts. Behövs dock generella regleringar för traditionella produkter? I Sverige är det olagligt att påstå att ett livsmedel är glutenfritt om det inte motsvarande produkter förväntas innehålla gluten – det räknas som otillbörlig marknadsföring. Är det inte rimligt att samma princip fortsätter gälla för vin? Klareringsmaterialet ska inte finnas kvar i relevanta mängder i produkten, och jag har svårt att se någon producent som inte kontrollerar för detta då det anses vara en kvalitetsbrist…

Vad gäller naturviner och användningen av industrijäst uppstår också frågan – vilket krav kan jag som konsument (eller producent för den delen) utkräva vad gäller en reproducerbar produkt? I Sverige dricker vi idag mer ”industriviner” för att vi tycker de smakar ”rätt” varje gång vi köper flaskan än enskilda vingårdars produkter med angiven årgång vilket inkluderar all den  biologiska och kemiska variation man får på grund av ekologiska variationer mellan vinskördar. Det är alltså en fråga om uppfattad kvalitet! I ett naturvin extremis låter man vildjäst ansvara för fermenteringen, vilket betyder att produkten kan skilja sig enormt från ett år till ett annat – och risken att man får en produkt som betraktas ha ”defekter” är inte helt osannolik. Ska vi applicera samma krav på surdegsbröd?

För min del har konsumenten ett ansvar för att ta reda på vilka produkter som uppfyller ens personliga kvalitetskrav eller etiska överväganden – finns det en efterfrågan kommer det finnas producenter – men om kvalitet efterfrågas är det konstigt att utmåla processer som utvecklats under åtminstone det senaste århundradet som ”livsmedelsfusk”…

”End of days” för brittisk homeopati?

Storbritannien brukar av homeopater konstigt nog framhållas som ett föredöme och ett bevis för homeopatins effektivitet eftersom det har ersatts inom NHS (National Health Service). Detta trots att Royal London Homoeopathic Hospital som grundades 1849 redan 2010 blev Royal London Hospital for Integrated Medicine – möjligen som en konsekvens efter den mer eller mindre första stora nationella evidensvärderingen av homeopatisk behandling som kom samma år : House of Commons Science and Technology Committee, Evidence Check 2: Homeopathy.  Och redan då hade två av fem homeopatiska kliniker redan lagts ned… Antalet homeopatiska recept inom NHS har minskat stadigt i England sedan 1997 (med hela 97%), i Wales sedan 2002 (98%) och samma trend ses i Skottland som dock samlar in sin data på ett annat sätt (totalt en minskning med 71% sedan redovisningsåret som startade 2005) – datan redovisas samlat av the Nightingale Collaboration.

Förra året genomförde NHS England en konsultation om behandlingar man inte längre ansåg var hälsoekonomiskt försvarbara (bloggat om här) – som inkluderade bland annat homeopati, och beslutet att rekommendera att inte längre finansiera homeopati stod fast efter remissomgången. Detta ledda till att British Homeopathic Association (BHA) krävde en juridisk översyn över beslutet och avgörandet publicerades den 5 juni utan att BHA fick gehör för sin klagan. NHS England är alltså i sin fulla rätt att rekommendera att homeopati inte längre ska ersättas inom NHS eftersom effekten inte står i relation till kostnaden!

Redan i mars i år meddelade Royal London Hospital for Integrated Medicine att man inte längre kommer att ersätta homeopatisk behandling, och den 7 augusti meddelade den sista engelska tillhandahållaren av homeopati inom NHS (Bristol – vars homeopatiska sjukhus lades ned 2015) att man kommer sluta finansiera homeopatisk vård! Kostnaden uppskattas till totalt 109 476 pund under 2017.

Nu är bara frågan – kommer Skottland att följa efter? Sedan en vecka är det endast här NHS fortfarande finansierar homeopati…