Hoppa till innehåll

Homeopatins framtid

När det handlar om helt ovetenskapliga terapier såsom homeopati är det alltid svårt att diskutera förväntningar och slutsatser. De som tror på homeopati har ofta en så fast tro att bevisvärden inte spelar någon roll, och vi som kräver stöd för påståenden om effektivitet anklagas genomgående för att inte förstå homeopatins grundläggande förutsättningar.

Så låt mig tala klarspråk om homeopatins förutsättningar:

– individbaserad terapi i enlighet med homeopatins, liksom många andra okonventionella terapiers, grundinställning innebär ingenting alls annat än förutsättningslösa gissningar! Är biologin fullständigt unik för enskilda individer skulle den konventionella sjukvården ha fallerat för länge sedan. Istället har kirurgi och farmakologi gjort det möjligt att transplantera organ mellan individer. Och i den kanske mest sårbara patientgruppen – cancerpatienter – har cellgifter, strålbehandling och immunoterapier otvetydigt ökat överlevnaden baserat på kliniska studier och strukturerade uppföljningar av patienter.

– ”lika botar lika” är en princip som aldrig har visat något objektivt bevisvärde. Denna grundläggande princip inom homeopatin handlar om att friska försökspersoner med särskild förmåga/utbildning att detektera förändringar i sin hälsa när de ‘prövar’ potentiella läkemedel finner den helande principen för det studerade preparatet. Även om jag ibland ifrågasätter skyldigheten att redovisa samtliga upplevelser inom kliniska prövningar – det är högst oklart om i vilken utsträckning majoriteten av våra konventionella läkemedel orsakar biverkningar i form av allmänna upplevelser som huvudvärk, trötthet och magbesvär – är tanken på att kunna utläsa vad ett preparat kan bota från rapporter om allomfattande upplevelser av att inta preparatet hos friska frivilliga mig främmande. Att studier av prövningar ofta avslöjar en stor del av selektion i ”relevanta” erfarenheter för att underlätta valet av homeopatiskt preparat i en uppfattat patientsituation i publicerade repertorier (bokverk som ska underlätta valet av homeopatiskt preparat) vilka helt saknar råd om diskrepans mellan valet av preparat som i prövningar gett upphov till allmänna symtom som huvudvärk, trötthet och magbesvär…

– ”potentiering” av preparat är den enkla principen att vederlägga när det gäller just homeopati. Att ett preparat blir allt mer potent ju mer man späder det under rituell omskakning (allra helst genom att ‘slå’ det mot en läderinbunden bibel) strider mot all samlad biologisk och kemisk vetenskap samt den absoluta majoriteten av fysiken (de delar av meta- och kvantfysiken som möjligen kan stödja påståenden från homeopater har hittills inte varit i närheten av att ha förklarat hur effekterna ska tolkas i den makrofysiska verklighet vi vanliga människor lever i! Helt konsekvent med att den absoluta majoriteten av oss inte behöver bekymra oss om tidsdilatationen kring händelser som sker kring ljusets hastighet).

Alla dessa ‘grundbultar’ inom homeopatin har lett till att den fått upprepade utnämningar som den mest okonventionella av okonventionella terapier (läs ovetenskapliga)!

Utanför den vetenskapliga sfären består verkligheten av exempelvis politiska överväganden. Och för homeopatin ser det inte så ljust ut i Europa.

I Storbritannien har homeopatiska sjukhusmottagningar slagit igen på löpande band det senaste decenniet (okej – det fanns bara en handfull från början…). Sedan 2010 har det inte funnits något renodlat homeopatiskt sjukhus i och med att Royal London Homeopathic Hospital konverterade till Royal London Hospital for Integrated Medicine, och i april 2018 upphörde i praktiken NHS (National Health Service – motsvarigheten till den svenska allmänna sjukvården) att per automatik ersätta homeopatisk vård.

I Nederländerna stämde en antroposofisk patientförening den nederländska staten för att den applicerade samma rättsprinciper vad gäller antroposofiska preparat som gäller för traditionella växtbaserade läkemedel, växtbaserade läkemedel eller homeopatiska preparat (jag har svårt att erkänna dem som läkemedel trots inkluderingen i EU-direktivet!) utan framgång. En princip som i Sverige upprätthölls genom att inte implementera undantagsparagrafen 16.2 i vår läkemedelslagstiftning ett halvt decennium tillbaka.

Schweiz verkar ha beslutat att man inte orkar utreda huruvida homeopati (och en del andra okonventionella terapier) ska ersättas inom den obligatoriska sjukförsäkringen…

Australien har i en utvärdering kommit fram till att homeopati saknar effekter utöver placebo-, suggestions- och förväntanseffekter för samtliga hittills studerade sjukdomar och stoppat möjligheten att inom ‘offentliga’ försäkringar ersätta homeopatiska preparat.

Frankrike deklarerade nyligen att eftersom den offentliga utvärderingen kom fram till samma sak som publicerade studier, den schweiziska staten (när de i början av vårt innevarande decennium ålade homeopatin en prövotid för ersättning), och den australiensiska utvärderingen som fastslog att homeopati inte tillför någon objektiv nytta, ska sluta ersätta homeopatiska preparat inom den offentliga sjukförsäkringen.

Så det ser inte ut som om homeopati vinner mark i Västvärlden – vilket ofta framförs av dess anhängare! Istället ser det ut som om homeopati börjar segla upp som ett allt större hot för bättre hälsa i ekonomiskt utsatta populationer.

Homeopatiska anhängare förordar att HIV-positiva i Östafrika ska överge sina mediciner för homeopatiskt ”botande” behandling, och i Indien argumenterar hälsovårdsministern för att satsa utvecklingspengar på homeopatisk behandling av denguefeber och andra folkhälsohot i ett av världens folktätaste och -rikaste nationer!

Förespråkarna för homeopati anför att vi alla kommer skämmas i framtiden när homeopatin kommer bevis att vi alla har fel – själv undrar jag om världen mest utsatta populationer har råd att vänta…

Annonser

Vad är egentligen KAM?

Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati har beställt en undersökning av Novus – ”Alternativ medicin/behandling 2019” – vars resultat kan laddas hem från den något kategoriska, och definitivt ovetenskapliga, informationskanalen Dagens homeopati.

Jag misstänker att anledningen till denna investering är den så kallade KAM-utredningen som nyligen blivit slutpresenterad i två separata rapporter (SOU 2019:15 och SOU 2019:28). Som vid tidigare beställningsjobb från den okonventionella vården blir det dock inte ens en tummetott…

Bland de uppräknade metoderna som omfattas av de positiva svaren till huruvida den svarande använt ”alternativ medicin/behandling” återfinner vi terapier som kan tolkas som fullständigt konventionell vård och/eller utövas med svensk legitimation från Socialstyrelsen. Den kortfattade redogörelsen visar inte om man har kunnat särskilja ”näringsterapi” (hur det nu borde definieras) från hänvisning till diestister, vilka likt kiropraktorer och naprapater ska ha legitimation för att få kalla sig sålunda och måste anses vara en del av den konventionella vården.

Men eftersom man klumpat ihop kiropraktik och naprapati med den svårtolkade osteopatin (ibland nästan ekvivalent med en konventionell läkarutbildning och ibland allt annat än detta) och den ovetenskapliga kraniosakralterapin blir svaret att 44% av de 2003 svaranden har genomgått dylik behandling otolkningsbart…

Var 41% har erhållit sin akupunktur (och varför) framgår inte. Även om principerna för klassiska akupunktur (meridianer och chi-flöden) är fullständigt ovetenskapliga har ju terapiformen accepterats i en rad vårdflöden för smärta och andra muskel- och neurologiska besvär. Hur många av de svarande har gått till en akupunktör för att behandla andra tillstånd än de som remitteras inom den konventionella vården? För nog måste väl dessa remisser fortfarande anses vara konventionella (oavsett det faktum att behandlingen i sig grundar sig på ovetenskapliga principer…)?

Jag noterar också att som ”alternativ medicin/behandling” inkluderas som vanligt både massage – ihopklumpat med bindvävsmassage (semikonventionell), rosenmetoden (fullständigt okonventionell grund) och shiatsu (var terapeutiska värde nog inte går att skilja från ‘vanlig’ massage) – vilket adderar till 24%.

Det lyfts också fram att 7% har genomgått ”livsstilsförändringar” som behandling – inkluderar detta de konventionella råden att sluta röka, dricka så lite alkohol som möjligt och röra på sig så mycket som möjligt?

Det enda jag tar med mig från denna undersökning är att förhållandevis få svenskar ägnar sig åt de mest okonventionella ‘storskole’-terapierna: homeopati – 7%, kinesisk medicin – 3%, ayurveda – 3% och antroposofisk medicin – 1%… Och oroande nog är det 6% som inte vet eller kommer ihåg vilken ”alternativ medicin/behandling” som de har fått! Nästan lika många som uppger att de använt homeopati baserat på 2003 intervjuer.

Finns det behandlingsmodaliteter eller -effekter bland de okonventionella terapierna? Säkerligen! Även om jag är en stickler för att placebo-effekt är något man ser i en dubbelblindad studie finns det suggestions- och förväntanseffekter i alla behandlingar och vi har sannolikt något att lära av flera okonventionella terapiers patientbemötande. Och kanske behöver vi fler studier på just detta område, men nog torde det vara dags att skrota interventionsstudier för exempelvis homeopati och healing.

DN Åsikt är ett gnällforum

DN har vanligen försökt profilera sig som högkvalitativ journalistik genom åren, så varför lanserade man DN Åsikt? Detta forum lanserades som en insändarsida för att bredda debatten och – uppenbarligen – för att sänka tröskeln i att ta sig in i DN jämfört med DN Debatt. Vad som har hänt är att det inte skiljer sig från vilken lokalinsändare som helst! Redaktionen för DN Åsikt agerar som vilken blaska som helst och publicerar allt som kan ge klick oavsett innehåll eller argumentativ sundhet. Det senaste exemplet är ”Cannabis bättre drog än alkohol” där argumenten faller fullständigt platt och avslöjar såväl okunskap från skribenten som ointresse från redaktionen.

Huvudargumenten skövdebon Victor Carlsson (han lämnar inte mer information än så) framför utgör bristfälliga analyser och/eller upprapningar av feldragna slutsatser från källor som vanligen associeras med marknadsliberala entreprenörer eller rena ‘stoners’.

  1. Den genomsnittliga alkoholkonsumtionen lyfts fram som ett enormt problem med lever- och hjärnskador och negativ inverkan på familjelivet. Jag bestrider inte att överdriven alkoholkonsumtion orsakar onödig skada, men argumentet att ”varje svensk dricker i genomsnitt 8,8 liter ren alkohol per år” faller platt när jämförelsen sedan är ”vilket motsvarar 342 burkar starköl” (eller motsvarande andelar andra alkoholdrycker). Victor missar här poängen med genomsnitt och jag misstänker att ytterst få skulle betrakta mindre än en burk starköl varje dag som ett problem och risken för lever- och hjärnskador om detta är det enda intaget är obefintlig.
  2. ”Dessa stora problem till trots har vi inga legala, ofarliga substitut för alkohol i Sverige. Därför tycker jag att cannabis bör legaliseras för privat bruk.” Är ett påstående som inte utgör annat än en ogrundad åsikt. Victor har än så länge inte visat någon som helst evidens för att cannabis är ofarligt, och är man det minsta insatt i cannabisanvändning ur ett folkhälsoperspektiv inser man att argumentet helt saknar teckning.
  3. Victor anför ”I själva verket har inte en enda person dött [pga överkonsumtion av cannabis] under bokförd historia.” vilket helt enkelt inte stämmer. Visst rör det sig om betydligt färre studier än för alkohol, men ska vi ignorera de som finns måste Victor revidera sina slutsatser om alkohol också. Det är svårt att värdera i vilken ordning riskfaktorer för överdödlighet uppstår, och när det gäller narkotika uppstår också problemet med rapporteringsbias. Att cannabis utgör en faktor för överdödlighet måste erkännas – i vilken utsträckning vet vi inte idag och den okunskapen är inte ett stöd för legalisering.
  4. Victor argumenterar emot användningen av alprazolam och hävdar att cannabis skulle kunna ersätta denna behandling. Visst har alprazolambehandling risker, men det i sig indikerar inte att cannabis är ofarligt. Victor överser med att beroendeproblematik är klart visat även för cannabis. Vilken evidens har han för att cannabis inte orsakar problemmissbruk hos populationen som hamnar i alprazolammissbruk?
  5. ”Kriminella gäng tjänar på att sälja cannabis.” Detta argument är intressant men måste ses ur perspektivet att samma aktörer tjänar också en hel del på fulsprit och smuggelcigaretter… Varför skulle den illegala cannabismarknaden kollapsa för att en legal sådan skapas?

Victor avslutar med sina ”tre starkaste argument”:

  1. ”Polisen skulle slippa slösa resurser på gängkriminalitet.” – hänvisning till punkt 5 ovan.
  2. ”Färre människor skulle bli beroende av medicinska droger som leder till sämre ekonomi för både individen och staten.” – det vet vi inte. Cannabis saknar inte beroendeproblematik och vad gäller narkotikarelaterade dödsfall är det en av de vanligaste rapporterade substanserna även om det mycket sällan anses vara den direkta dödsorsaken.
  3. ”Dödssiffror till följd av alkoholkonsumtion skulle minska när cannabis erbjuds som alternativ.” – det vet vi inte heller, och följer argumentationen för Victors argument 2 i än högre grad.

Victor anför alltså ”standardargumenten” för legalisering av cannabis, och likt de flesta sådana insändare saknas en djupare analys av såväl kunskapsläge som risker med en legalisering. Att DN Åsikt dessutom släpper igenom något med denna bristfälliga argumentation är ett tecken på anpassning till den ”sociala medier-marknaden” på bekostnad av journalistik – även om jag fortsätter min prenumeration på dn.se…

Exempel på referenser

Gupta, B. D., Jani, C. B., Shah, P. H. (2001). Fatal ‘Bhang’ Poisoning. Medicine, Science and the Law, 41(4), 349–352.

Bachs, L., Mørland, H. (2001). Acute cardiovascular fatalities following cannabis use. Forensic Science International, 124, 200–203.

Calabria, B., Degenhardt, L., Hall, W., Lynskey, M. (2010) Does cannabis use increase the risk of death? Systematic review ofepidemiological evidence on adverse effects of cannabis use. Drug and Alcohol Review, 29, 318–330.

Hartung, B., Kauferstein, S., Ritz-Timme, S., & Daldrup, T. (2014). Sudden unexpected death under acute influence of cannabis. Forensic Science International, 237, e11-e13.

Delaveris, G.J.M., Teige, B., Rogde, S. (2014) Non-natural manners of death among users of illicit drugs: substance findings. Forensic Science International, 238, 16–21.

Mammas kramar

Vad är egentligen orsaken till beroende? Och skiljer sig opioidepidemin i USA från A-lagarna på torget? Det är inte lätt att avgöra för den som saknar djup insikt i beroendevård och narkotikapolitik – och jag saknar i stort båda… Så detta är funderingar från en tämligen naiv individ i sakfrågan.

Jag har precis tittat på SVT:s Vetenskapens värld ”Dödliga piller” (kan ses i ett halvår till) efter att ha noterat nyhetsrubriken ”Att injicera heroin är som att få en kram av mamma” på svt.se. Reportaget är tankeväckande på alla sätt, och jag ser med större tillförsikt på framtiden sedan flera indicier på en förändrad syn på behandlingen av missbrukare trätt fram i Sverige. SKL öppnar för att narkotika-användning kanske inte ska ses som ett brott i sig, inrättandet av sprututbyten tycks öka för att minska risken för spridning av exempelvis HIV och hepatit, naloxon tillhandahålls till närstående och den narkotikarelaterade dödligheten kanske har vänt från en toppnotering 2016.

Jag undrar dock om rapporteringen – hur långt får man gå i retoriken och rubriksättningen för att uppmärksamma ett problem? Jag har fått många kramar av mamma men aldrig känt mig lockad överhuvudtaget av heroin. Att denna kommentar i reportaget också fälls helt okommenterad, som i förbifarten, av Markus Heilig innan man klipper till avslutning gör att det känns inte helt bra… Men visst är det retoriskt bra! Och jag har full respekt för Markus Heilig och läste hans bok ”Alkohol, droger och hjärnan” med stor behållning, tro inget annat – men här är frågan om klippningen inte lite lurat honom på nyansering.

Vi är i dag rädda för att mammas kramar aldrig ska vara tillräckliga, men hur når vi fram till att det är okej att från tid till annan må dåligt? Även om mamma kramas varje dag innan vi går till skolan…

Tappat spåret…

Det är inte lätt när man både är något av en besserwisser och har svårt att släppa ett bildningsideal för public service. Har precis låtit mig underhållas av den andra semifinalen av ”På spåret” i Sveriges Television – eller i alla fall första halvan…

Mitt under första frågefilmen om Maputo irrar hjärnan iväg när flamboyanten flimrar förbi på skärmen. Efter att ha klurat ut Aspen, Colorado, redan på 10 poäng tack vare ledtråden Populus tremula är jag kvar i de botaniska tankegångarna och blir nästan exalterad när det visar sig att denna ärtväxt spelar delad huvudroll i frågan. Eller inte…

Filmen har genomgående visat exemplar av ett träd med röda, tydligt femtaliga blommor och parbladiga sammansatta blad, också kommer frågan: ”Maputo har flera olika smeknamn, och ett av de här smeknamnen kommer från det här trädet jag har bakom mig. Det är väldigt vanligt här, och min fråga till er är vad är det här för träd?” Men när vi återvänder till studion har det blivit små klotformiga gula blommor och hela lansettformig blad. Och inte blir det bättre när Fredrik Lindström vänligt säger att de accepterar såväl det latinska som svenska namnet på växten…

Låt oss bena ut mina invändningar. Det står utom allt tvivel att Maputo ibland kallas Acaciornas stad – men det är på grund av ett lokalt namn på en växt, acacia. Det är tyvärr ett namn som ur ett vetenskapligt perspektiv nästan orsakade kollaps inom den botaniska nomenklaturen för snart 15 år sedan! Och den fastlagda lösningen från 2011 betraktas fortfarande som något kontroversiell i vissa kretsar…

En acacia är en mer eller mindre trädformig ärtväxt som företrädesvis förknippas med savanner. I de allra flesta fallen har det gula, mer eller mindre klotformiga blommor som vanligen verkar bestå nästan uteslutande av ståndare. På svenska har vi ofta blandat ihop dem med mimosor i blomsterbutiken, då dessa också har gula, klotformiga blommor huvudsakligen bestående av ståndare. Det vetenskapliga släktet Acacia omfattar ett stort antal arter, och baserades tidigare på den av Linné beskrivna egyptiska acacian. Men när genetiska jämförelser gjordes kring det senaste millenieskiftet, stod det klart att alla dessa arter inte utgjorde en grupp som stammat från en och samma evolutionära anfader. Sålunda föreslog man, i enlighet med de regler för botaniska vetenskapliga namn man kommit överens om, att byta typart för släktet. Istället för den egyptiska acacian skulle man använda den australiensiska Acacia penninervis, eftersom denna ”retypifiering” skulle innebära att det vetenskapliga namnet Acacia även i fortsättningen skulle gälla för det största antalet arter inom släktet. De övriga evolutionära grupperna av acacior skulle få andra namn.

Nu avgörs sådana här frågor endast vart sjätte år, och även om förslaget att flytta ”ritningen” för en acacia från Afrika till Australien formellt fastslogs 2005, var det först 2011 som man lyckades genomdriva beslutet. Sålunda har ”På spåret” gjort flera misstag…

Växten man visar i frågefilmen är, på svenska, inte en acacia utan en flamboyant – eventuellt Delonix regia, som egentligen kommer från Madagaskar men som är ett omtyckt träd i stadplanteringar över hela tropikerna. Att Maputo på grund av dessa flamboyanter kallas för Acaciornas stad beror på att denna (eller andra närbesläktade och rödblommiga flamboyanter) på portugisiska ibland kallas acácia-rubra – röd acacia.

Och även om växten i studion möjligen är en Acacia, tillhör de vilda acaciorna från de afrikanska savannerna inte längre detta släkte. Den egyptiska acacian, som för en farmaceut bör kopplas samman med drogen gummi arabicum, förs numer till släkten Vachellia – så herr Lindström får skylla sina vetenskapliga felsteg på dålig research! Svaret på frågan är varken på svenska eller latin ACACIA…

Bland det bästa som hänt…

—är att det tydligen finns en gemensam plattform för diskussion om läkemedelsanvändning vad gäller förskrivare och utlämnare! Varför vet vi inte mer?

Mikael Hoffmann, chef för NEPI – Stiftelsen Nätverk för läkemedelsepidemiologibloggar i Läkemedelsvärlden (eller heter det numer lakemedelsvarlden.se?) om ROAr, ett samarbete mellan Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges farmaceuter samt Vårdförbundet med fokus på just läkemedelsanvändning av patienter (min tolkning).

Jag ser enorm potential! Fantastisk samverkan! Men varför avslutas inlägget med:

Du har kanske inte hört så mycket av oss? Det är inte heller meningen. Vi vill märkas genom faktisk förändring och i första hand synas genom våra organisationer.

Varför tar man inte ansvaret (vilket naturligtvis också ska lastas de involverade organisationerna, varav en jag är medlem i!) för aktuella frågeställningar och skaffar sig mandatet att verka genom att synas? Om nu farmaceuter och läkare exempelvis i princip är eniga om att generisk förskrivning skulle förbättra användningen av läkemedel – varför ryter man inte? Varför anamma Wallenbergarnas (släktens inte maträttem) sentens istället för att revolutionera debatten?

Min uppmaning till NEPI och de involverade professionella organisationerna blir följaktligen – ryt, RYT, RYT! I min naiva övertygelse gäller intentionerna och övervägandet den absoluta majoriteten av involverad, legitimerad personal – så RYT!

Antinitus dras in av Läkemedelsverket

Läkemedelsverket är kontrollmyndighet för medicinsk tekniska produkter, däremot gör myndigheten inte några kontroller innan produkterna – som undergår CE-märkning – släpps ut på marknaden. Den 29 oktober meddelade myndigheten att plåstret Antinitus beläggs med saluförbud mot vite om 170 000 kronor då påståendena om dess effekter inte kunnat visats i inkomna underlag.

Bolaget Antinitus AB, ett dotterbolag till Sensori AB – med identiska befattningshavare, säljer ett plåster som via Fourier-transformering av ljus över ett raster ska behandla tinnitus. Peter Åhnblad har skrivit tre artiklar i International Tinnitus Journal – en pilotstudie, en klinisk studie, och en översiktsartikel.

I pilotstudien redovisas 10 av 12 patienter, där 5 rapporteras som responders då studien avslutades vid 3 veckor och ytterligare 4 rapporteras som responders vid uppföljning efter 7 veckor. Ett mycket udda upplägg…

I den kliniska, placebo-kontrollerade, studien på 82 patienter (varav hälften fått placebobehandling) visade 30% responders för aktiv behandling jämfört med 10% i placebogruppen 4 veckor efter avslutad behandling. Alla mätpunkter baseras på subjektiva upplevelser i frågeformulär eller VAS-skalor. I denna studie påpekar man att ingen signifikant skillnad mellan grupperna sågs då behandlingen avslutades efter 3 veckor. Igen, ett mycket udda upplägg…

I översiktsartikeln refereras två grundläggande arbeten kring utvärdering av kliniska studier – de av Evidence-based medicine group (publicerat 1992 i JAMA 268: 2420 – citerat utan årtal), och principerna kring GRADE-värdering (i en reference utan vidare hänvisning till källa) – som om de stödjer framlagda data. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle accepteras i en tidskrift med högre kvalitet än International Tinnitus Journal som i första hand verkar vara en lokal brasiliansk tidskrift med en mycket blygsam så kallad impact factor långt under 1. Här hänvisas förutom till pilotstudien och den kraftigt underdimensionerade placebo-kontrollerade studien till en tredje studie. Konstigt nog är denna tredje studie pulbicerad i en översiktsartikel som i sig publicerades 8 år innan pilotstudien (allt i enlighet med referensföringen)…

Analysguiden hos Aktiespararna har rapporterat att Sensori AB planerar att överklaga Läkemedelsverkets beslut. Man får hoppas att de har mer att komma med än de tre publikationerna som nämner plåstret Antinitus…