Skip to content

Jesper Rönndahl förlorar min respekt

Jag hade inte mycket till övers för det första avsnittet av Svenska nyheter när jag såg det på SVT Play – högljutt och inte alls i linje med min egen humor. Det är okej i sig, jag kan ju utan problem låta bli att titta men jag kan ju också ha fel och tittade därför på ytterligare ett avsnitt nummer tre. Det skulle jag inte ha gjort…

I halva programmet underhåller Jesper Rönndahl genom att lägga ut orden om kronisk smärta och medicinsk cannabis. Nu hävdar han i och för sig att han ”vill vara supertydlig: legalisering av marijuana för nöjeskull, det är en helt annan fråga” men resten av de 14 minutrarna får mig verkligen att undra hur han egentligen tänkt.

Ståuppkomikern (som han definieras av svenska Wikipedia) hävdar utan att tveka att ”forskning visar bortom varje tvivel att medicinsk cannabis kan vara jätteeffektivt vid kronisk smärta” och slänger i väg två välvalda videocitat – seniorprofessorn i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet Fred Nyberg och läkaren Claes Hultling. Efter att ha lyssnat till dessa båda herrar i andra sammanhang där samma fråga behandlats undrar jag vad de tycker om Jespers underhållning.

Hans följer upp med att ägna flera minuter åt att skämta om riksdagsledamoten Lena Emilsson (s) genom att leverera repliken  ”svenska staten hatar medicinsk marijuana så mycket att den hellre vill att folk blir heroinister [slow clap]”, eftersom man erbjuder det potentiellt beroendeframkallande metadon till smärtpatienter. Jesper förklarar också att ” jag förstår faktiskt att hon har svårt att göra distinktionen mellan medicinsk användning och missbruk, för Lena har nämligen tidigare arbetat som tulltjänsteman”. Jag ser inte alls humorn här, men definitivt att Jesper Rönndahl inte har djupare kunskaper i smärtmedicinering, vilket gör att man verkligen ifrågasätter om Jesper tycker att medicinsk cannabis och nöjesmarijuana är ”en helt annan fråga”. Vad vill han egentligen genom att på detta sätt skämta om medicinsk cannabis?

Jesper går sedan vidare med att föra fram oinitierade påståenden om licensförskrivning av samma typ som vi nyligen sett i kommentarsfälten på Läkemedelsvärlden när de rapporterade om Läkemedelsverkets resultat att thyroideapreparat beställda över nätet kan innehålla potentiellt skadliga nivåer hormon eller inga alls. Licensförskrivning tas till när tillverkaren av en produkt som faller under läkemedelslagen inte har försäljningstillstånd på den svenska marknaden. Detta kan i sig ha olika orsaker – exempelvis att risk-vs-nytta-profilen inte är tillräckligt klarlagd, eller att bolaget helt enkelt inte anser det vara värt besväret att få läkemedlet godkänt i Sverige av ekonomiska skäl. Så hur ser då situationen ut för medicinsk cannabis – jo trots vad Jesper implicerat så vet vi inte hur risk-nytta-profilen ser ut! Det saknas fortfarande studier över vilken den effektiva dosen är med minimala biverkningar och vilka patientgrupper som faktisk kan hjälpas tillbaka på samma sätt som fallet Andreas Thörn. Något som brukar påpekas av såväl Fred Nyberg som Claes Hultling och en avgörande orsak till att den senare initierat just studier för att ta reda på detta.

Intentionen i Jespers val av ämne går mig fullständigt förbi och avsaknaden av all balans (vilket naturligtvis kan vara en konsekvens av humorformatet) gör att man undrar var i debatten han står eller om det bara är ointresse eller möjligheten av avsluta programmet med en rad anusrelaterade skämt om Lena Emilsson som gör att han väljer att låna sin röst till frågan. En tidigare På spåret-vinnare har här förlorat all min tidigare respekt.

Annonser

En stjärna i d-vitamindebatten

Det är inte lätt att förmedla vetenskapliga resultat till de som inte är skolade i vetenskapliga metoder och teorier, men vissa kan göra det tillsynes enkelt! En av dem är Amina Manzoor som när detta skrivs är medicinjournalist på Dagens Nyheter.

Första gången jag stötte på hennes namn var när hon fortfarande arbetade på Läkemedelsvärlden. Det var också där hon hamnade i rampljuset genom att skriva om vacciner och vaccinering. Men som sagt sedan dess har hon gått vidare och hamnat på DN där hennes arbete breddats något och verkar producera en stadig ström av ”myth busting”. Jag har haft svårt att hitta sakfel och logiska kullerbyttor i hennes redaktionella texter – vilket alltid är trevligt – men hennes ämnesval gör att hon har hamnat i svaromål med diverse fundamentalistiska redaktörer på den mer okonventionella sidan av fakta (exv. NewsVoice och vaccin.me), och det är inte alltid jag tycker hon håller lika hög klass i dessa diskussioner. Det kan dock ursäktas eftersom jag har en stor förståelse för den frustration som kan uppkomma i diskussion med dylika åsiktsmaskiner.

I dessa influensatider har en av hennes artiklar, som tydligen publicerades redan i september förra året, återanvänts på dn.se – ”Det här vet vi om D-vitamin” (i alla fall har jag inte sett den förrän nu). Detta vitamin, som ur födointagsperspektiv kanske egentligen borde betraktas som en grupp av provitaminer, anses av många hälsodebattörer vara den ultimata lösningen på den moderna ohälsan. Men stödet för dess förträfflighet är tämligen svagt, och Amina är duktig på att förklara varför vitaminets påstådda effekter på immunförsvar och cancer än så länge är skakiga. Det är oomtvisteligt att vitamin D är nödvändigt för en god benhälsa och andra kalciumrelaterade fysiologiska processer, men erfarenheterna baseras huvudsakligen på faktiska bristtillstånd. Och här ligger lite av problemet i denna debatt – var ska man dra gränsen för detta bristtillstånd när det inte föreligger rakit eller osteomalaci?

Vi vet att risken för dessa skelettsjukdomar föreligger vid serumkoncentrationer under 25 nmol/liter och att nivåer över 125 nmol/liter kan ge negativa effekter. Optimala nivåer brukar anges till >50 nmol/liter eller 75 nmol/liter, men många inom den mer okonventionella sektorn anser att detta är för lågt. Det är också omtvistat hur väl dessa serumkoncentrationer avspeglar den biologiska relevansen eftersom steroider (även om d-vitaminanalogerna formellt är sekosteroider) utövar sin effekt via receptorer som fungerar som genreglerare i cellkärnan. Och eftersom vitaminet är fettlösligt finns en lagringskapacitet i kroppen som har en möjlighet att buffra tillfälliga eller säsongsberoende nedgångar i bildning eller intag av vitamin D.

Jag personligen tror inte att särskilt många svenskar som äter en varierad kost med ägg, kött och mjölkprodukter riskerar brist eller långa perioder med suboptimala serumkoncentrationer. Särskilt inte om man även har ett fysiskt aktivt liv under sommarmånaderna. Men jag inväntar med spänning den studie som Amina hänvisar till i slutet av sin artikel där en större population jämförs under längre tid med avseende på hälsoutfall för vitamin D vs omega-3 vs placebo – kanske kommer vi när resultaten publiceras få en större förståelse för d-vitaminets roll under ”real world conditions”… Till dess kan jag bara uppmuntra Amina att fortsätta med arbetet – det finns i alla fall en läsare som hittills uppskattat dina insatser storligen.

Homeopater försöker på engelska istället

Det verkar som om homeopaternas öppna brev till KVA inte genererar önskvärt resultat. Därför har man nu översatt det till engelska… Argumenten är de samma och lika dåliga som på svenska, och att tro på större sympati på den internationella arenan gör att jag inte vet om de är naiva eller om jag ska tycka synd om dem.

Jag rekommenderar Science-Based Medicine, NeuroLogica och Respectful Insolence i valfri styrka och dosering quatum satis! Här kan man hitta många inlägg om hur vetenskaplig forskning bör gå till, med goda argument om varför.

Homeopater skriver öppet brev

Det är svårt att skilja på vetenskaplig argumentation och emotionella åsikter. Ingenting gör det klarare än sex undertecknare av ett öppet brev till Kungliga Vetenskapsakademien. Jag återger här detta brev och infogar mina kommentarer (varning för lång post).

KVA bryter mot vetenskaplig objektivitet

Då Kungliga Vetenskapsakademin KVA anordnar en föreläsning om ett vetenskapligt ämne, som vi anser att homeopati är, bör man hålla sig till de spelregler som vetenskapsmän själva uppställt.

Har ägnat mig åt naturvetenskapligt forskningsarbete ur olika perspektiv men aldrig stött på några uppställda spelregler – var kan man hitta dem? Att homeopati är ett vetenskapligt ämne är en åsikt.

Kungliga Vetenskapsakademin är en mycket anrik institution och skall, som namnet anger, även sprida kunskap om vetenskapen och då menar man forskning som publiceras i vetenskapliga publikationer. Vanliga publikations-kriterier innefattar då att arbetet granskas av oberoende referenter eller av en opponent. Granskaren skall kontrollera om argumentationen är saklig.

Jag tillhör inte KVA och har inga åsikter och tämligen begränsade kunskaper kring deras syfte och arbetssätt. Jag förstår inte argumentationen kring publikationskriterier i kritiken av ett seminarium, och eftersom undertecknarna (även enligt egen uppgift) inte var närvarande kan de ju inte veta huruvida argumentationen var saklig.

Vetenskapen skall även vara objektiv!

Begreppet objektivitet (eller confirmability) brukar vanligen i vetenskapliga sammanhang definieras som att resultatet av en studie ska tolkas för vad det är och inte färgas av forskarens personliga värderingar eller förförståelse. Att studien redovisas utan särskilt motiv från forskarens sida och, i alla fall inom naturvetenskapen, att någon som reproducerar studien kommer fram till samma eller åtminstone ett mycket snarlikt resultat. Vi återkommer till detta längre ned…

Den 23/10 2017 inbjöd Kungliga Vetenskapsakademin till ett seminarium om homeopati där man mycket påtagligt åsidosätter reglerna för ett vetenskapligt seminarium.

Vilka är dessa regler som hänvisas till? Jag har deltagit vid många vetenskapliga seminarier, såväl arrangerade av enskilda forskningsavdelningar som stora internationella organisationer – vid inget tillfälle har jag delgivits specifika regler för deltagande. Jag har däremot hänvisats till att framföra mina personliga resultat och åsikter i form av postrar eller föredrag baserat på organisatörernas önskemål. Jag har personligen inte upplevt något fall där min vetenskapliga produktion helt har förkastats av organisatörerna, men det är sannolikt mer en fråga om tur och självkännedom än systematisk, vetenskaplig, bias

Då de flesta inom den medicinska kretsen vet att Dan Larhammar är en stark motståndare till allt vad alternativmedicin heter och framför allt mot homeopatin är det synnerligen oetiskt att inte inbjuda någon försvarare av den homeopatiska läkemetoden.

Denna åsikt får man ha (faktum är att jag till viss del delar den. Sannolikt inte som undertecknarna önskar dock).

Skall Kungliga Vetenskapsakademin ha ett seminarium i ett ämne, i detta fall homeopati, bör/skall man rimligtvis låta en i ämnet kunnig person, föreläsa.

Eftersom ingen av de undertecknande var närvarande har jag svårt att se hur de kunnat bedöma kunskapen hos deltagarna. Se vidare nedan om ”balans”…

Dan Larhammar har inte, oss veterligen, studerat vid någon homeopatisk skola och kan därför inte uppvisa examen i homeopati. Han har heller inte, såvitt vi vet, behandlat någon patient, vare sig med allopati eller homeopati.

Jag tror att dessa uppgifter stämmer. Å andra sidan finns ingen erkänd homeopatiexamen i vare sig Sverige eller centralt inom EU varför jag inte ser argumentet som riktigt sakligt. Se vidare kommentaren kring Robert Hahn nedan…

Dan Larhammar har sedan många år hävdat att homeopatisk medicin saknar effekt. Han har kallat homeopati för bluffmedicin.

Jag tror att även dessa uppgifter kan beläggas och dessa åsikter får Dan själv svara för.

Robert Hahn, forskningschef på Södertälje sjukhus, har gjort en mycket noggrann metaanalys av 230 vetenskapliga undersökningar av homeopatin och funnit att resultatet är dubbelt så bra som placebo.

Eftersom inga referenser angetts i detta öppna brev kommer jag anta att det rör sig om publikationen: Hahn (2013) Homeopathy: meta-analyses of pooled clinical data. Forschende Komplementärmedizin [Complementary Medicine Research] 20: 376-381.

Dock är detta enbart en argumentation kring olika meta-analyser där Hahn argumenterar att ”homeopatimotståndare” använder onödiga kvalitetsargument och udda statistiska metoder för att visa på homeopatins brist på relevanta effekter och inte en studie i sig. Hahn argumenterar att meta-analysen av Linde och medarbetare (1997) anger att odds ratio 2.45 till homeopatins fördel jämfört med placebo – men denna rör enbart 89 studier – och att detta inte motbevisats av exempelvis Edzard Ernst (om ni är obekanta med detta namn torde en enkel googling förklara varför han nämns). Noteras kan att Hahn i denna publikation anger att han ”has never practiced, received, or studied homeopathy” så varför är inte Robert Hahn diskvalificerad att uttala sig kring homeopati på samma sätt som Dan Larhammar (se ovan)?

Intressant är även att en nylig publikation av en meta-analys (Mathie et al. (2017) Randomised, double-blind, placebo-controlled trials of non-individualised homeopathic treatment: systematic review and meta-analysis. Systematic Reviews 6:#63) lämnar följande slutsats: The quality of the body of evidence is low. A meta-analysis of all extractable data leads to rejection of our null hypothesis, but analysis of a small sub-group of reliable evidence does not support that rejection.

Robert T Mathie (kommunicerande författare för studien) anger sin affiliering till Homeopathy Research Institute, London, UK, och om någon tvivlar måste slutsatsen de anger objektivt tolkas som att studierna som visar att homeopati är bättre än placebo är för små eller för dåliga för att visa något annat (dvs att homeopati är en placebobehandling). Du får själv bestämma vad denna slutsats (som många anslutna till objektiva forskningsinstitutioner redan kommit fram till) betyder.

Menar Kungliga Vetenskapsakademin att Robert Hahns metaanalys är fel? Om så är fallet ber vi vänligen att ni låter någon granska hans arbete och påtala vad som är fel!

Jag har angett söktermerna ”Robert Hahn” och ”homeopathy” eller ”homeopati” eller ”homoeopathy” i sökmotorerna GoogleScholar, PubMed och Science Direct utan att hitta någon annan publikation än den ovanstående (och en kommentar publicerad tillsammans med C-O Stiller). Menar de undertecknande att Robert Hahn har publicerat en meta-analys av 230 studier som inte har granskats av oberoende referenter eller en opponent? Hur ska detta i så fall ses i förhållande till övrig argumentation i det öppna brevet…

Oavsett vad en sådan granskning kommer fram till, hävdar vi att genom att inte inbjuda en företrädare för homeopatin så är inte Kungliga Vetenskapsakademin objektiv och handlingen anser vi även vara oetisk.

Min åsikt är att de undertecknande här blandar ihop en subjektiv tolkning av ”objetiv” och det i vetenskapliga sammanhang använda begreppet ”confirmability”. De tycks även blanda ihop ”objektivitet” med begreppet ”balans” men bör då närmare studera den vetenskapliga användningen kring begreppet ”falsk balans” (googla själva).

Vi vill även påpeka att edert val av nobelpristagaren år 2008, Luc Montagnier, säger: ”Jag kan inte säga att homeopatin har rätt i allt. Vad jag kan säga nu är att de kraftigt utspädda lösningarna, som används i homeopatin, är rätt. Kraftiga utspädningar av någonting är inte ingenting. De är vattenstrukturer som imiterar originalmolekylerna.”

Nu är det ju nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet som utser/väljer pristagare i medicin eller fysiologi och inte KVA, men… Montagnier får även som nobelpristagare ha personliga åsikter och hans nobelpris för den delade upptäckten av HIV som orsak till AIDS har ingenting med homeopati att göra. Ur ett vetenskapligt perspektiv har resultaten i den publikation som används som stöd för homeopatin (Montagnier, Aïssa, Ferris, Montagnier, Lavallée (2009) Electromagnetic signals are produced by aqueous nanostructures derived from bacterial DNA sequences. Interdisciplinary Sciences: Computational Life Sciences 1: 81–90) aldrig reproducerats i en publicerad studie trots att man talar om upprepade försök i flera push pieces, och publikationen – så vitt jag minns utan att försöka läsa den igen – nämner aldrig ordet ”homeopathy” (eller dess semantiska ortologer). Argumentet bör alltså föras till de logiska felslut som brukar benämnas argumentum ad verecundiam

Vi ser fram mot edert svar angående Robert Hahns metaanalys och vi vill även ha en förklaring till edert, i vårt tycke, mycket oetiska handlande.

Marina Szöges – Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati, SFVH

Margot Granvik – Klassiska Homeopaters yrkesförbund, KHY

Gunnar Jansson – Nordiska Akademin för klassisk homeopati, NAKH

Ingegerd Berggren – Nordiska Homeopatförbundet, NHF

Irén Svensson-Nylén – Svenska Homeopaters Riksförbund, SHR

Jessica Kann Wallin – KAM – Kommittén för Alternativ Medicin

Jag har vid flera tillfällen försökt kommentera på Marina Szöges publikationsplattform (dagenshomeopati.se – för den som är villig att titta själv) att det är skillnad på åsikter och fakta. Jag har föreslagit litteratur för att kunna argumentera från samma – vetenskapsfilosofiskt baserade – utgångspunkt. Jag har försökt få svar på sakfrågor. Ibland har mina kommentarer publicerats men sakfrågorna ignorerats, ibland har mina kommentarer aldrig publicerats, ibland har de publicerats i en form där argumenten censurerats så till den grad att sakfrågan inte ens framgår. Och jag har bemöts med frågan om varför jag ens kommenterar på sajten från andra kommentatorer…

Låt mig vara tydlig – min åsikt kring homeopati är:

  • Grundförutsättningarna inom homeopati saknar stöd i vad vi faktiskt vet om kemi, fysik och biologi. Principerna kring similia similibus curentur och att utspädning (”potentiering”) stärker effekten har aldrig vederlagts utanför ett homeopatiskt ramverk.
  • Orsaken till sjukdom i form av miasmer har övergetts inom den konventionella medicinen. För infektionssjukdomarna genom Kochs postulat och för många andra sjukdomar genom landvinningar inom molekylärbiologin och den kliniska kemin. Den homeopatiska definitionen av miasmer har aldrig kunnat beläggas utanför ett homeopatiskt ramverk.
  • När samma kvalitetskrav på kliniska prövningar som vi applicerar på den absoluta majoriteten av konventionella läkemedel används för att utvärdera homeopatiska medel är dessa inte bättre än placebo. Argumentet att placeboeffekter står i paritet till faktiska effekter av ett läkemedel har stora etiska betänkligheter som homeopater hittills inte bemött (eller ens tycks förstå – igen min åsikt).
  • Varje enskild patient har en rätt till autonomi – ett val kring vilken behandling som ska användas. Detta val är dock beroende av ett informerat samtycke där patient och behandlare har samma beslutsbas kring vad som förväntas av och vilka risker  som finns med att vidta eller låta bli en specifik behandling. Här saknar homeopatin fullständigt självinsikt (enligt min åsikt).
  • Den svenska läkemedelslagen, där homeopatiska preparat inte får säljas med påståenden om effekt eller indikationer, står helt i paritet med den ideologiska basen för homeopati. Den borde dock innefatta en nödvändighet för homeopater (och eventuella andra förordnare av homeopati) att informera om att ingen specifik homeopatisk behandling eller specifikt preparat har visats vara effektivt vid behandling på populationsnivå på det sätt konventionella läkemedel är eftersom behandlingen är ”holistisk” på individnivå. I klartext: som homeopatisk förskrivare gissar jag att denna behandling eventuellt kan hjälpa dig eftersom andra som har fått den med en sjukdomsbild som påminner om din inte har klagat.
  • Homeopati saknar kriterier för adverse events! Ingen homeopat har hittills för mig kunnat förklara när och på vilka grunder en homeopatisk behandling ska betraktas som misslyckad. I de fall-rapporter jag studerat och diskuterat med homeopater har svaret alltid utmynnat i att patienten inte tillräckligt detaljerat beskrivit sina besvär för att rätt homeopatiskt medel ska ha valts och applicerats.

Baserat på dessa punkter är min övertygelse att homeopati är ovetenskapligt tämligen fast, men jag kommer att överge denna ståndpunkt när reproducerade. objektiva (sensu konventionell medicin), baserade på samma premisser som för konventionella läkemedel, studier visar att ett (vilket som helst för vilken som helst indikation) homeopatiskt läkemedel har bättre effekt än placebo och acceptabla biverkningar. Och jag tycker att den svenska läkemedelslagstiftningen (som faktiskt inte kräver effekt – bara att fördelarna med att ge läkemedlet ska vara betydligt bättre än nackdelarna!) är värd att försvara i den form de har detta årsskifte mellan 2017 och 2018…

Legitim legitimation

Jag var inte färdig apotekare när legitimationen för farmaceuter återinfördes. Och där och då förstod jag inte varför en legitimation för apotekare och receptarier behövdes. Nog borde en kvalitetsmedveten chef kunna avgöra om en anställd farmaceut utgjorde en fara för patientsäkerheten på apoteket – för det var där jag moloket såg min framtid: expeditionsmaskin bakom disken…

Idag har jag en lite annan syn, trots att jag inte satt min fot bakom expeditionsdisken på apoteket i min yrkeskarriär. Farmaceuten skaffar sig mer och mer en plats i hela läkemedelskedjan – från val av preparat, till användning och distribution. Jag tror fortfarande inte att legitimationen spelar någon som helst roll inom industrin, något som sannolikt är färgat av att mitt specialområde fortfarande är något de flesta farmacistudenter glömmer så snart tentamen är godkänd och att många andra yrkesgrupper är lika duktiga på läkemedelsutveckling som farmaceuterna. Att inom klinisk verksamhet ha möjligheten att verkställa ett yrkesförbud genom att dra in en legitimation är dock sannolikt en klar fördel (om vi bara kunde få en bra kvacksalverilag istället för en tandlös patientsäkerhetslag också…) – och är det inte i den riktningen vi går just nu? Däremot vill jag fortfarande hävda att det finns det en övertro på att legitimationer stärker en yrkesroll!

Se på lärarlegitimationen – idag saknas lärare eftersom kompetenta utbildare utan lärarexamen har en alldeles för lång väg att gå för att få legitimation (som disputerad är jag formellt kompetent för att undervisa på högskolan i vilket ämne en prefekt anser att jag kan, men det krävs ytterligare 1,5–2 års studier för att undervisa på högstadie- eller gymnasienivå). När blev det viktigare att ha en pedagogisk teori än reell kunskap att förmedla till eleverna? Och nu argumenteras för flera legitimationer där jag förutspår att praktiskt arbete kommer ersättas med teoretisk bas som på intet sett saknas i dagens verklighet – apotekstekniker och undersköterskor… För att inte tala om avarterna bland alla okonventionella terapiformer – vad tjänar patienten på att gå till en legitimerad homeopat när hela grunden för verksamheten är ovetenskaplig och obeprövad?

Jag tror att samhället behöver ”okvalificerade” arbetsuppgifter genomförda av dedikerade personer och jag har all respekt för såväl apotekstekniker som undersköterskor. Jag har träffat och arbetat med apotekstekniker som varit oslagbara i logistik och regulatoriska frågor kring läkemedelsdistribution. Och jag har mött undersköterskor vars empati och förmåga att lösa patienternas praktiska problem har gett mig en större tilltro till mänskligheten än många läkare. Jag tror dock inte att någon av yrkesrollerna kräver en legitimation!

Det är svårt att värdera ”okvalificerade” och ”kvalificerade” arbetsuppgifter, och det verkar finnas en alldeles för stark tilltro till att en legitimation innebär en löneförbättring… Visst måste det finnas en diskrepans mellan lönen för någon som sköter den ofta viktigaste basen i en verksamhet (att varor finns på rätt ställe och att patienter känner sig sedda) och den som varit tvungen att skaffa sig lån på >200 000 kr för att erhålla en legitimation. Men är inte risken med att införa ytterligare legitimationer bara att en brist i verksamheten blir ännu större? Såsom på lärarsidan…

Smart före socialt begåvad?

Idag kablas nyheten ut att barn som i årskurs 3, 6 och 9 bedöms som intelligenta baserat på enkätundersökningar har större framgång i arbetslivet även om de upplevs som socialt kompetenta. Är detta den intuitiva upprättelsen för en sådan som mig?

Jag mötte mina första motgångar vad gäller inlärning först på universitetet (jag var helt enkelt inte mogen för att själv ansvara för att sålla bland kraven på mina prestationer), men har under större delen av min uppväxt ifrågasatt min sociala kompetens. Jag upplever fortfarande att jag har svårt för sociala interaktioner, jag jobbar hårt i flyktiga kontakter för att uppfylla mina egna förväntningar på vad som är normalt, men måste nog erkänna vid det här laget att jag haft stor framgång (eller enbart tur!) i yrkeslivet.

Vad är egentligen framgång? Svaret på denna fråga är lika komplicerad som att försöka förklara skillnaden mellan kvantitativ och kvalitativ forskningsansats för någon som inte bryr sig om rationella invändningar mot deras favoritterapi på den okonventionella sidan av hälso- och sjukvård. Jag har inte läst Elias Johannessons avhandling (den verkar inte vara tillgänglig i Diva), men gissar att det rör sig om en kvalitativ ansats och en i grunden huvudsakligen intuitivt deskriptiv metodik. Detta gör att jag inte känner mig alls rättfärdigad, men ser fram emot att läsa avhandlingen för min egen intellektuella utvecklings skull!

Goda nyheter från England!

NHS England (dvs någon sorts motsvarighet till såväl landstingen som TLV i England) har precis skickat ut ett förslag över läkemedel som inte längre bör kunna förskrivas inom primärvården på remissrunda. Denna inskränkning i förskrivningen av 18 olika läkemedel eller läkemedelsgrupper förväntas spara över 136 miljoner pund (plus kostnaden för reserelaterade vaccineringar)! Anledningen till sparivern är att läkemedlen inte har visat en adekvat effekt eller att betydligt billigare alternativ med samma (eller bättre) effekt finns tillgängliga. Från ett svenskt perspektiv är det en del saker som sticker ut i denna sparplan.

  1. NHS England spenderar över 9 miljoner pund på ett läkemedel som drogs in i Storbritannien 2006! Det var i och för sig inte förrän 2011 de sista preparaten som innehöll dextropropoxifen avregistrerades i Sverige, men att licensförskrivning i Storbritannien av denna substans kostade skattebetalarna 9 miljoner pund förra året, 10 år efter att den dragits in från marknaden pga förgiftningsrisken, är udda…
  2. Britterna fick liniment-liknande produkter motsvarande TigerBalsam och Ormsalva utskrivna för över 4 miljoner pund trots att NICE (den brittiska motsvarigheten till SBU) och BNF (kan ses som en sorts kombination av FASS och Kloka Listan) slår fast att de saknar stöd för användning vid muskel- och ledsmärta.
  3. Engelsmännen hämtade ut liotyronin för nästan 35 miljoner pund 2016. I Sverige förskrivs detta sköldkörtelhormon istället för levotyroxin (kanske mer känt som Levaxin) till ca 1,7% av patienterna med hypotyreos — vi får hoppas att mönstret ser annorlunda ut i Storbritannien. Den brittiska sköldkörtelföreningen gick 2015 ut med ett sk position statement där de deklarerade att det inte finns något övertygande stöd för användningen av liotyronin i behandlingen av hypotyreos…
  4. Över 6 miljoner pund spenderades på omega3 produkter (såsom fiskolja) för att behandla vissa former av höga blodfetter och förhindra nya hjärtinfarkter hos drabbade. Detta till trots att NICE funnit att det saknas vetenskapligt stöd för dessa indikationer, likväl som för användningen vid icke-alkoholorsakad fettlever, multipel skleros eller vid sömnproblem hos barn och unga med autism.
  5. Man vill också förhindra recept på specifika läkemedelsformer av två läkemedel. För doxazosin (framför allt använt vid godartad prostataförstoring) anser man att det inte finns någon försvarbar nytta med att använda preparat med modifierad frisättning när priset jämförs med vanliga tabletter vilka visar samma kliniska effekt i studier – förmodat sparbeting nästan 8 miljoner pund. För ACE-hämmaren perindopril används samma resonemang när det gäller preparat innehållande det dyrare argininsaltet i jämförelse med det billigare erbuminsaltet – med en blygsam besparing om strax över 0,5 miljon pund. Det ur det svenska perspektivet intressanta i sammanhanget är att endast de (för NHS England) dyrare läkemedelsformerna finns till försäljning i Sverige…

Fler aspekter går naturligtvis att hitta bland de övriga åtta förslagen, men jag nöjer mig med att avsluta med det som blivit mest diskuterat i medierna: avskaffandet av användningen av homeopatiska läkemedel inom NHS England! Detta är det förslag som pratas om, men också det som kommer spara minst pengar — för trots att svenska homeopater brukar framhålla Storbritannien som ett föregångsland genom möjligheten att förskriva homeopatiska läkemedel i primärvården kostade dessa recept NHS England endast 92 412 pund under förra året. Denna kostnad är nu endast 10% av vad den var för 20 år sedan (med endast 4% av antalet recept jämfört med 1996)… Men visst är det bra att sätta ned foten och erkänna att slutsatsen från House of Commons Science and Technology Committee 2010 fortfarande gäller: användningen av homeopati är inte evidensbaserad och varje upplevd fördel för patienten kan härledas till placeboeffekter.