Hoppa till innehåll

En stjärna i d-vitamindebatten

mars 8, 2018

Det är inte lätt att förmedla vetenskapliga resultat till de som inte är skolade i vetenskapliga metoder och teorier, men vissa kan göra det tillsynes enkelt! En av dem är Amina Manzoor som när detta skrivs är medicinjournalist på Dagens Nyheter.

Första gången jag stötte på hennes namn var när hon fortfarande arbetade på Läkemedelsvärlden. Det var också där hon hamnade i rampljuset genom att skriva om vacciner och vaccinering. Men som sagt sedan dess har hon gått vidare och hamnat på DN där hennes arbete breddats något och verkar producera en stadig ström av ”myth busting”. Jag har haft svårt att hitta sakfel och logiska kullerbyttor i hennes redaktionella texter – vilket alltid är trevligt – men hennes ämnesval gör att hon har hamnat i svaromål med diverse fundamentalistiska redaktörer på den mer okonventionella sidan av fakta (exv. NewsVoice och vaccin.me), och det är inte alltid jag tycker hon håller lika hög klass i dessa diskussioner. Det kan dock ursäktas eftersom jag har en stor förståelse för den frustration som kan uppkomma i diskussion med dylika åsiktsmaskiner.

I dessa influensatider har en av hennes artiklar, som tydligen publicerades redan i september förra året, återanvänts på dn.se – ”Det här vet vi om D-vitamin” (i alla fall har jag inte sett den förrän nu). Detta vitamin, som ur födointagsperspektiv kanske egentligen borde betraktas som en grupp av provitaminer, anses av många hälsodebattörer vara den ultimata lösningen på den moderna ohälsan. Men stödet för dess förträfflighet är tämligen svagt, och Amina är duktig på att förklara varför vitaminets påstådda effekter på immunförsvar och cancer än så länge är skakiga. Det är oomtvisteligt att vitamin D är nödvändigt för en god benhälsa och andra kalciumrelaterade fysiologiska processer, men erfarenheterna baseras huvudsakligen på faktiska bristtillstånd. Och här ligger lite av problemet i denna debatt – var ska man dra gränsen för detta bristtillstånd när det inte föreligger rakit eller osteomalaci?

Vi vet att risken för dessa skelettsjukdomar föreligger vid serumkoncentrationer under 25 nmol/liter och att nivåer över 125 nmol/liter kan ge negativa effekter. Optimala nivåer brukar anges till >50 nmol/liter eller 75 nmol/liter, men många inom den mer okonventionella sektorn anser att detta är för lågt. Det är också omtvistat hur väl dessa serumkoncentrationer avspeglar den biologiska relevansen eftersom steroider (även om d-vitaminanalogerna formellt är sekosteroider) utövar sin effekt via receptorer som fungerar som genreglerare i cellkärnan. Och eftersom vitaminet är fettlösligt finns en lagringskapacitet i kroppen som har en möjlighet att buffra tillfälliga eller säsongsberoende nedgångar i bildning eller intag av vitamin D.

Jag personligen tror inte att särskilt många svenskar som äter en varierad kost med ägg, kött och mjölkprodukter riskerar brist eller långa perioder med suboptimala serumkoncentrationer. Särskilt inte om man även har ett fysiskt aktivt liv under sommarmånaderna. Men jag inväntar med spänning den studie som Amina hänvisar till i slutet av sin artikel där en större population jämförs under längre tid med avseende på hälsoutfall för vitamin D vs omega-3 vs placebo – kanske kommer vi när resultaten publiceras få en större förståelse för d-vitaminets roll under ”real world conditions”… Till dess kan jag bara uppmuntra Amina att fortsätta med arbetet – det finns i alla fall en läsare som hittills uppskattat dina insatser storligen.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: