Hoppa till innehåll

Vad gör vi för fel?

juli 29, 2015

Barnläkaren Mats Reimer frågar i sin senaste blogg på Dagens Medicin: ”Vad är det vi läkare gör för fel när så många patienter verkar lita mer på anonyma råd via sociala medier?” Och jag har ingen som helst aning egentligen – jag är inte läkare, behandlar inte patienter och saknar så gott som helt klinisk erfarenhet. Men jag har en hel del träning i vetenskapsmetodik och betydande erfarenhet av att försöka kommunicera vetenskapliga rön. Jag är också verksam inom ett ämne där pseudovetenskap och okonventionella idéer – ofta av rent religiös natur – oftare får medialt genomslag än stora vetenskapliga upptäckter.

Min övertygelse är att en betydande grund till konflikten mellan (förhoppningsvis) välgrundade antaganden baserade på god argumentation och (antagligen) bristfällig ansamling av självbekräftande påståenden är att god vetenskaplighet anses vara svårt och att endast socialt missanpassade elitister håller på med det där som är vetenskap. Detta kombinerat med god anonymisering av internet, generella idéer om yttrandefrihet och uppfattningar om att alla intuitivt kan bedöma trovärdigheten i ett påstående bäddar för den polariserade debatt som kan exemplifieras av den Reimerska bloggens kommentarsfält (åtminstone innan moderatorn har varit framme och tillämpat Dagens Medicins kommentarsregler).

Så vad är lösningen? Steg ett är att vi måste bli bättre på kommunikation! Och vi måste också tränas bättre i vetenskapsmetodik från början för att själva ha klart för oss varför det är rimligt att våra antaganden ger en rättvis bild av verkligheten (för det är vad vetenskap handlar om). Just nu läser jag Peter Boghossians bok A Manual for Creating Atheists, som kanske inte så mycket handlar om vetenskap som om antireligiös aktivism, vilken presenterar en teknik för att få religiösa människor att tänka på varför de har ”faith” (mitt svenska språk saknar bra, enkla översättningar som inte kolliderar med synonymer av tro). Tekniken kan mycket väl appliceras på problemet kring vetenskaplighet likväl som på religion. Det enda hindret är att den är tämligen tidskrävande…

Manualens innehåll handlar om det sokratiska samtalet – att genom kontinuerliga frågor tvinga motparten att visa ett rationellt resonemang utan motsättningar mellan de trosföreställningar motparten baserar sina antaganden och argument på. Konklusionen är att det inte är farligt, och i sanning bättre, att erkänna att man inte vet – än att påstå att man vet baserat på dogmatiska grunder. Att hänge sig åt det sokratiska samtalet tar dock tid eller upprepade tillfällen, båda bristvaror inom vården. Men inom vetenskapen kanske vi kan ta fasta på Boghossians utgångspunkt i street epistemology där varje konversation handlar mindre om påstådda fakta och mer om varför ett påstående kan anses vara trovärdigt och hållbart.

Alla kan lära sig goda resonemang och vetenskapliga förutsättningar om de får chansen, men det är inte lätt att fundera över varför vi tror saker…

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: