Hoppa till innehåll

Körsbärsplockning, missförstånd eller vilseledande?

augusti 14, 2014

Ibland tränger sig yrkesaspekter in även när man har semester och ägnar sig åt helt andra saker än läkemedel. Tack och lov är det väldigt sällan denna störning är av någon allvarligare grad – och inte heller denna gång ändrades mina åtaganden varför denna reaktion kommer en vecka sent…

Vissa människor har uppfattningar som inte kan rubbas av faktapåståenden. Jag tror att Lars Lundström på Gotland är en sådan person när det kommer till autismspektrumstörningar. Han har länge framfört åsikter om uppkomst, existens och behandling av dylika diagnoser, men allt som oftast blivit bemött med rättande svar och förklaringar. Den 8 augusti var han igång igen med en insändare till GotlandsTidningar. I detta stycke anför han att saknade biverkningsrapporter och antalet förgiftningar borde orsaka en politisk mediastorm med Barnombudsmannen och Socialdepartementet som förkämpar och Socialstyrelsen som den   med det utpekande hundhuvudet. Argumentationen är förförisk, men underbyggs av vantolkade fakta och bristande kunskaper. Huvudargumenten bygger på statistik från Giftinformationscentralen och Läkemedelsverket.

Enligt insändaren har det till GIC inkommit 93 förgiftningar med ADHD-medicinering för gruppen barn 0-4 år, och 158 samtal i åldersgruppen 10-19 år med självdestruktiv användning av ADHD-medicinering. Jag antar att den numeriska datan är rätt, men ifrågasätter starkt tolkningen. I årsrapporten framgår att andelen sjukhuskrävande tillbud med psykoanaleptika, antidepressiva och ADHD-mediciner för barn upp till 10 år är drygt 11% av alla sjukhuskrävande läkemedelstillbud i ålderskategorin. Detta motsvarar 116 barn. Uppgifterna för samtliga tillbud i samma läkemedelsgrupper för åldersspannet 10-19 år är 24% (varav metylfenidat svarar för 9%), vilket motsvarar 878 barn och ungdomar.

Om vi antar att Lars Lundström med förgiftningar menar tillbud som kräver sjukhusvård blir det en del underligheter i datan. Till exempel att barn mellan 5 och 9 år tycks vara konstigt förskonade från förgiftningar av psykoanaleptika, antidepressiva och ADHD-mediciner – bara 23 tillbud har skett, vilket också ska inkludera 0-4-åringar som förgiftats av psykoanaleptika och antidepressiva läkemedel! Man kan också notera att antalet frågor involverande paracetamol är fler än antalet frågor totalt om psykoanaleptika, antidepressiva och ADHD-läkemedel.

För de äldre barnen och ungdomarna gäller att om  andelen som uppmanas att uppsöka sjukvård – 64% – är jämnt fördelad över samtliga läkemedel är nästan 72% av förgiftningarna i denna grupp läkemedel orsakade av psykoanaleptika och antidepressiva läkemedel. Och alla dessa beräkningar förutsätter ju också att varje typ av läkemedel används exklusivt och utesluter de andra nämnda grupperna.

Jag skulle alltså vilja påstå att Lars Lundström använder statistiken från Giftinformationscentralen på ett felaktigt sätt. Att det dessutom rör sig om självrapporterad data – för inte har väl GIC någon uppsökande verksamhet eller sjukvården någon anmälningsplikt – gör ju all tolkning riskabel.

Om vi tittar på det andra huvudargumentet anförs att alla biverkningar inte rapporteras till biverkningsregistret – vilket jag håller med om och tror är sant. Till skillnad från Lars Lundström tror jag detta inte beror på någon konspiration för att medicinera patienterna, jag tror att det är en dålig medvetenhet om att alla misstänkta biverkningar ska rapporteras! Detta förhållande har nämligen bara funnits i drygt 2 år. Innan dess skulle endast allvarliga och/eller oväntade biverkningar rapporteras till myndigheten. Idag inkluderas även förgiftningar och missbruk av nya läkemedel i biverkningsrapporteringen, vilket sannolikt inte heller har fått kliniskt genomslag ännu. Lars Lundströms åsikt att intolerabla biverkningar automatiskt ska betraktas som allvarliga har jag också svårt att ta för sant. All läkemedelsbehandling är ett risk/nytta-övervägande och ingen behandling är utan biverkningar.

Så nu är bara frågan – är detta körsbärsplockning (data tagna ur sitt sammanhang), missförstånd (felaktig användning av data på grund av okunskap), eller vilseledande (retoriskt grepp för att stärka en i övrigt bristfällig argumentation)? Jag vet vad jag tror, och Lars Lundström borde ha lärt sig något under alla dessa år han propagerat mot såväl diagnoser som medicinering.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: