Hoppa till innehåll

Den alltid sjuka psykiatridebatten

januari 3, 2014

På DNs ledarsidor kunde man den 2 januari läsa en kolumn signerad av Nathan Shachar vilken argumenterade för att psykiatriska läkemedel inte är annat än bluff, att läkemedelsreglering är ett spel för gallerierna, och att psykiatriska diagnoser handlar mer om otålighet och tidspress än fysiologiska förhållanden. Skribentens åsikter fick rappt mothugg från (säkerligen fler än) Isabelle Ståhl på Expressen och Mats Reimer som bloggar via DagensMedicin.se — han fick säkert medhåll också men ingen av oss gör oss någonsin helt oskyldiga till cherry picking bias. Själv har jag haft mycket lite kontakt med psykiatriområdet, mitt arbete har främst involverat betydligt mer somatiska tillstånd, men en del ligger ju i bakhuvudet sedan utbildningen och annat har man ju fått perspektiv på genom parallella fall under ens yrkesutövning. Detta ska alltså has i åtanke när man väljer att läsa vidare i denna kommentar på den uppblossade debatten…

Det första jag vill invända mot är Shachars hänvisning till ”[s]kribenten Janne Larsson” vars granskning av Läkemedelsverkets agerande i frågor om ADHD-läkemedel är ”skakande läsning” (arbetet kan enkelt googlas fram för den som är nyfiken eller vill veta mer än vad som tillhandahålls i ovan givna länkar). Ibland är granskning av skribenter riktigt bra, ett poster case är väl journalisten Brian Deers grävande arbete om Andrew Wakefield och bristen i MPR-ADHD-kopplingen, men ibland finns helt enkelt inte riktigt rätt förutsättningar. Så tycks fallet vara med de Larssonska skriverierna… En stor del i Jannes argumentation baseras på att Läkemedelsverkets biverkningsregister inte har rapporter som motsvarar motiveringarna i licensansökningar från läkare som anser att deras patienter ska få läkemedel som inte har försäljningstillstånd i Sverige (i detta fall amfetamin) pga biverkningar av de läkemedel som har försäljningstillstånd i Sverige (i detta fall metylfenidat och atomoxetin). Vad Janne dock inte har tagit upp i sin argumentation är förutsättningarna för biverkningsrapporteringen… Fram till den 21 juli 2012 skulle biverkningsrapporter från hälso- och sjukvården insändas till Läkemedelsverket (LVFS 2001:12) för

  • samtliga allvarliga biverkningar,
  • samtliga oförutsedda biverkningar, och
  • sådana biverkningar som synes öka i frekvens.

Övriga biverkningar, som till exempel nämndes i läkemedlets produktresumé, var inte rapporteringspliktiga! Av denna orsak är det alltså inte lönt att använda en jämförelse av licensansökningar och biverkningsrapporter som argument för att Läkemedelsverket brister i säkerhetsuppföljningen. Diskussionen om denna regulatoriska förutsättning var rätt eller fel kan ha ett visst värde, men då ska man ju inte heller bortse ifrån det faktum att ”[d]en som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvården ska snarast rapportera samtliga misstänkta biverkningar av läkemedel till Läkemedelsverket” (LVFS 2012:14) sedan den 21 juli 2012. Denna plikt omfattar dessutom numer även homeopatiska preparat vilka tidigare hade ett undantag från plikten att rapportera biverkningar…

Det andra jag vill invända mot är resonemangen kring att det saknas vetenskapligt stöd för läkemedelsbehandling vid psykiatriska diagnoser eftersom signalsubstansteorierna inte är bevisade. Denna argumentationslinje kan bara anses vara relevant om man antingen anser att sanning är absolut och svart eller vit, eller om man inte är intresserad av de vetenskapliga praktikaliteter baserade på ett par tusen år gamla ideer, stadfästa sedan 5-6 sekel och i ständig utveckling än idag. Vetenskaplig evidens byggs upp genom observation och teoribildning åtföljt av hypotesprövning och utvärdering. Ibland får man tillfälligtvis nöja sig med att empiri inte kan ge kausala förklaringar, men så länge man inte ger upp och accepterar detta som den slutgiltiga sanningen är ju inte allt hopp förlorat. Nathan Shachar argumenterar att signalämnesteorierna om psykiatriska sjukdomar håller på att kollapsa eftersom ”[d]en nanoteknologi som skulle kunna beskriva nivåerna av signalsubstanser i hjärncellernas synapser” inte ”existerar”. Men detta är ju inte nödvändigt för att empiriskt kunna konstatera huruvida centralstimulantia gör det enklare för ADHD-patienter att hantera vardagen. Kanske kommer nanoteknologin att utvärderas, och kanske visar den då att effekten är någon helt annan än att balansera signalämnen. Det är ju detta som är drivkraften bakom mycket av den tekno-vetenskapliga utvecklingen.

Vidare argumenterar Shachar med exempel på undanhållna kliniska resultat inom psykiatrin att hela branschen är en bluff. Detta tankespår innehåller mycket viktiga bitar vilka är väl beskrivna och utvecklade i Ben Goldacres bok ”Bad Pharma” som bör läsas. Dock är den kam som Nathan Shachar tycks använda i sin kolumn omotiverad och hans resonemang bjuder inte på något annat alternativ för psykiatripatienterna än börja motionera och skaffa dig en hobby.

Shachars text, eller hans motståndares svaromål, har inte lyckats ändra min inställning till var utmaningen inom psykiatrin ligger. En utmaning som är så lätt att glömma bort i dagens medicinmediabrus samtidigt som den torde vara självklar för varje kliniker och eftertänksamma prekliniker: vad är det som kommer hjälpa just den här patienten jag har framför mig?

  • Uppdatering 5 januari.

I en replik på ett genmäle argumenterar Shachar att svaromålet bara utgöra ett ad hominem-försvar och hävdar att han granskat Janne Larssons uppgifter noga. Uppenbarligen har han inte förstått den underliggande regulatoriska principen som gör skribent Larssons skrift värdelös (annat än ev. som hypotesalstrare), eller så har hans granskning inte varit annat än samma non sequitur han anklagar kolumnisterna med psykiatrisk och vetenskaplig kompetens för. Shachar argumenterar tydligen inte utifrån en grävande journalistik utan från övertygelse, och då är det inte alls problematiskt att påstå att saker  ”ygger på cirkelbevis och saknar vetenskapligt innehåll”. Har man redan bestämt sig för en hållning behöver man ju varken undersöka evidens eller fundera på tolkning av hur man använder källmaterialet. Jag kan bara konstatera att det är betydligt mycket enklare att vara (fristående) journalist än vetenskapsman – peer review av kolumner behövs ju inte och svaromål kan alltid avfärdas som personangrepp.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: