Hoppa till innehåll

Politik och juridik vs biologi och medicin

september 8, 2013

Nyligen publicerade riksdagsledamöterna Anti Avsan och Isabella Jernbeck en debattartikel om narkomani. En debattartikel som genomgående andas onyanserad moralism. Det är lätt gjort när det kommer till beroendetillstånd. Jag har själv svårt att lägga fram en enhetlig argumentation utan motsägelser och  undantag när missbruk diskuteras (vilket antagligen framkommer nedan), så ett visst ursäktande kan jag gå med på – men kan man verkligen bara ta hänsyn till det politiska-juridiska-moraliska aspekterna när man som riksdagsledamot ska underbygga en argumentation i en debattartikel?

De båda moderaterna argumenterar att substitutionsterapi, såsom metadon eller buprenorfin, är lika illa som den ursprungliga användningen av heroin (eller annan opiat) och att förekomsten av ”läckage” av dessa läkemedel till den illegala marknaden underbygger missbruk. Den första punkten baseras tillsynes på uppfattningen att det är dåligt att använda farmakologiska interventioner för att erhålla ett bättre liv om läkemedlen är narkotikaklassade. Det verkar vara just narkotikaklassningen (även om de slarvigt genomgående använder ”drog”-etiketten) som är problemet. Huruvida och i vilken utsträckning patienterna blir hjälpta eller inte har inte värderats i texten alls. Istället lyfts tolvstegsprogram med abstinens fram som den enda ”botande” interventionen. Vad gäller abstinens kan jag inte annat än att hålla med om att det är det effektivaste sättet att inte fastna i missbruk – men att gå direkt från missbruk till abstinens för att effektivt nå en ”drogfri” tillvaro tror jag inte är det lättaste hur mycket tilltro man än har till en högre makt.

För mig blir hela denna debattartikel en övning i samma skuldbeläggande som förföljer så gott som alla alternativmedicinska terapier – om du inte har fått effekt av behandlingen har du inte trott tillräckligt mycket, du har inte en tillräckligt stark vilja själv. Detta samtidigt som vi vet att opiatberoende leder till fysiologiska förändringar som kräver doseskalering. Det framkommer också i många studier att en stor drivkraft i kontinuerligt missbruk är stävjandet av abstinensbesvär och rebound-effekter, något som är oundvikligt i ”abstinensterapier”. Likväl som jag inte tror på att farmakologisk behandling av beroende kan vara effektivt utan socialt och psykologiskt stöd, har jag svårt att tro på allmängiltiga fördelar i rena ”tolvstegsprogram”.

Dessa två moderater skriver ”detta sägs ske för samhällsnyttans skull efter att man säger sig ha räknat ut – i kronor och ören – hur kriminaliteten och polisinsatserna har minskat” om Danmarks program med ”injektionsstugor” där heroinister kan få rena sprutor och under vissa förutsättningar även heroin (eller ett substitutionsmedel). Men moralismen i inlägget förtydligas bara då övriga aspekter såsom bättre hälsa, självuppfattning och funktionalitet i samhället hos dessa missbrukare helt ignoreras. Det enda målet i missbruksvård kan aldrig vara ”drogfrihet”, om man nu inte vill ägna sig åt ren och skär moralism…

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: