Hoppa till innehåll

Om gubbarna på pingvinberget

december 10, 2012

Så var det dags igen – världens mest prestigefyllda pris för vetenskapliga insikter, litterära bidrag och fredssträvanden ska delas ut. I år tycks debatten i DN och SvD helt ha tagits över av politisk korrekthet: ”avslöjandet” av nobelkommittéernas sammansättningar ”förklarar” varför så få kvinnor får priset!

Jag kan inte uttala mig om litteratur- eller fredsprisen, vilka jag ser som rena åsiktspris. Vi har alla olika åsikter om vad som är god litteratur och moraliskt föredömliga fredssträvanden. Själv läser jag en hel del, men det är långt ifrån mitt jobb att läsa skönlitteratur och min poesisamling uppgår på sin höjd till en handfull volymer (att jämföra med de nästan 200 verken i bokhyllan som rör olika aspekter av läkemedelsutveckling och vetenskap). Jag lutar mig gott tillbaka och konstaterar att Svenska Akademien förhoppningsvis gör ett bra jobb, och instämmer i de mer satiriska undertonerna i det klassiska ”Äntligen!” eftersom jag sällan är bekant med författaren de valt att premiera. Samma sak gäller fredspriset. Naturligtvis är jag för fredssträvanden, men jag är inte politiker, biståndsarbetare eller statsvetare. Jag lever inte i en värld där jag varken har koll på de olika krigstillstånden eller de strävanden som pågår för att minimera dem. Nog kan man kräva av parlamentsmedlemmar som specifikt fått uppgiften att premiera någon för arbete till mänsklighetens fromma och förbrödring att sätta sig in i detta för att göra ett så bra val som möjligt – och det väljer jag att tro att den norska nobelkommittéen har någon sorts mall för. Och visst händer det ofta att jag har svårt att hålla med om valet, men jag är oerhört medveten om mina bristfälliga globala perspektiv inom freds- och konfliktsforskningen.

Så tillbaka till debatten om könet hos pingvinerna som sitter på Konserthusets gubbhylla under prisceremonin. En debatt som räknar upp könsandelar av utdelade pris, kommittéemedlemmar och akademiledamöter. Jag kan inte annat än att konstatera att deskriptivt saknas definitivt jämställdhetsperspektivet, men jag undrar var alla kvalitativa argument för en manlig förfördelning är? Det är ju dessutom fortfarande så att medelåldern för nobelpristagarna är tämligen hög och upptäckterna ofta närmast vetenskapligt historiska (i ordets tidsaspekt) – argument som är välkända och till och med nämns av ”jämställdhetsförespråkarna” men som bara skjuts åt sidan med tillägget ”är det verkligen så?” Debatten tycks som så ofta handla om att feministisk jämställdhet måsta vara 50-50, och som varandes man är det väl fullständigt fel att ifrågasätta detta men var är de deskriptiva talen över hur könsfördelningen bland toppforskarna ser ut? I Sverige var jämställdhetsmålet på professorsnivå för ett halvt decennium sedan eller så 20% vilket kan ses avspeglas i nobelkommittéerna…

Jag skulle vilja se en analys av någon vetenskapshistoriker eller -filosof om hur könsfördelningen bland upptäckter som skulle kunna klassificeras som nobelvärdiga ser ut. Hur många Marie Curies, Barbara McClintocks och Elinor Ostroms har vi historiskt gått förbi? Jag hyllar (nästan) samtliga vetenskapliga nobelpristagare för deras prestationer oavsett kön! Nobelprisen ska väl ändå delas ut för upptäckterna inte upptäckarna? Och den diskussionen tycks inte vara intressant för feministisk jämställdhet…

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: